Slottsrundan i rekordfart!

Från vänster: en utmattad bloggare går ner på knä efter sista backintervallen upp mot Gunillaklockan. Mjölksyra överallt! Frida är däremot pigg och gör tummen upp. Därefter bjöd Ingmar på supergod lunch i form av proteinpackad pasta med bönor och broccoli samt den berömda äppelkakan med vaniljvisp och en slurk dessertvin till dessert. Lyxigt värre! Foto: Privat.

Idag var det dags för andra backintervallpasset på en vecka – härligt. Och vi snackar inte vilka backintervaller som helst utan Ingmars kenyanska slottsrunda, en synnerligen fostrande historia som jag stiftande bekantskap med redan i vintras.

På förmiddagen mötte vi upp Frida som kommit med tåg från Stockholm för att springa Slottsrundan tillsammans med mig, Ingmar och Steffen från Uppsala Löparklubb. Vi inledde med en uppjogg på cirka 1,5 kilometer, sedan löpskolning och därefter gav vi oss i kast med dagens utmaning.

Jag blev smått chockad över hur lätt det gick – senaste gången jag sprang Slottsrundan var det tungt redan i första backen, nu gick det som en dans. Jag lyckades nästan hålla jämna steg med snabbfotingarna Frida och Ingmar, men efter två rundor orkade jag inte riktigt det längre. Det är jag dock inte det minsta besviken över, tvärtom är jag störtnöjd med att ha lyckats hålla ihop passet så bra och att snittfarten var (för mig) smått fantastiska 5:34 min/km.

Slutklämmen bestod i två sanslöst jobbiga backruscher, dels uppför Carolinabackens brantaste del (från Nedre Slottsgatan raka spåret upp mot universitetsbiblioteket) och dels från biblioteket upp mot Gunillaklockan. Den senare ruschen var ett önskemål om bonusintervall från Frida och först tänkte jag avstå, men sedan hakade jag på ändå.

Det skulle visa sig vara ett klokt beslut, för på något sätt lyckades jag uppbringa det sista schvunget i benen och lade in en spurt som jag orkade hålla i tiotalet meter. När jag närmade mig backkrönet sprutade mjölksyran ur öronen och det kändes som att springa i cement. Väl i mål var jag så utmattad att jag inte orkade stå upp, jag hade verkligen krämat ur det allra sista. Nöjd! (Se bilden högst upp till vänster.)

Frida och Ingmar var visserligen lite trötta, men efter några minuter var de återhämtade och på g igen. En annan hade betydligt tyngre steg under nerjoggen hem till Ingmar och frun Helene, där vi bjöds på god lunch och lyxig avrundning i form av den berömda äppelkakan med vaniljvisp och lite dessertvin.

Skärmdump från Garmin Connect.

Dagens pass i siffror (exkl upp- och nerjogg):

Sträcka: 8,56 km

Tid: 47:41

Snittfart: 5:34 min/km

Maxfart: 3:43 min/km

Höjdstigning: 167 m

Medelpuls: 158 (83 % av max)

Maxpuls: 178 (94 % av max)

Passet gick för min del i rekordfart – i vintras sprang jag över minuten långsammare per kilometer på slottsrundan. Skönt med ett rejält formkvitto nu när Lidingöloppet rycker allt närmare. Tack, Ingmar, Helene, Frida och Steffen för en kanondag! Det gör vi om snart hoppas jag.