Stentuff snabbdistans!

Undertecknad några sekunder efter avklarad snabbdistans på 6 km – supertrött men glad och endorfinhög. Foto: Privat.

Snabbdistans. Bara ordet ger mig lätta rysningar av obehag och en förnimmelse av mjölksyrestinna ben. Den här typen av pass har jag extremt svårt för att klara av på egen hand, mesar helt enkelt ur när det blir för jobbigt. Därför är kompetent sällskap ovärderligt och det hade jag i egenskap av supercoach Ingmar.

Planen var att efter en uppjogg på cirka 2 km springa snabbdistans på 6 km där vi varvade kilometrar i min milfart (ca 4:50 min/km) med kilometrar i min halvmarafart (ca 5:10 min/km). Som vanligt när jag springer fort tidigt på morgonen var jag i halvchock den första kilometern, kroppen undrade vad jag höll på med och benen kändes stolpiga. Orkade inte pladdra på som jag brukar heller.

Nämnas bör att vi inte sprang på plant underlag utan på Stadsskogens väldigt kuperade stigar vilket kändes rejält. Halvvägs in i snabbdistansen började det lossna lite, jag kom in i andra andningen och såg ljuset i slutet av tunneln. Sista kilometern körde vi på asfalt och sedan in i skogen de sista hundra meterna. På upploppet fick jag oväntade nya krafter och lade in en rejäl spurt. Pulsen sköt i höjden och det var en mycket trött maratonbloggare som pustade ut i några minuter innan vi påbörjade nedjoggen.

Sammanfattningsvis – ett kanonbra pass, jag kände mig starkare än vid liknande pass tidigare i år och det är ett härligt formbesked. Nu ska jag väl äntligen spränga den där retliga 50-minutersgränsen…

Skärmdump från Garmin Connect.

Dagens snabbdistans i siffror:

Sträcka: 6,14 km (totalt 6,14 km + 5 km upp- och nerjogg)

Tid: 30:31

Snittfart: 4:58 min/km

Snittpuls: 164

Maxpuls: 176

De här passen är lika jobbiga som känslan efteråt är fantastisk. Nu blir det brakmiddag och en påse saltlakrits! Trevlig helg på er.