Lugnare än lugnt

Jag och Björn efter avklarat distanspass. Foto: Privat.

Jag är så glad att jag var envis nog att låta löpningen bli en livsstil. Glad att jag anmälde mig till Stockholm Marathon den där junidagen 2009 och att jag gick med på att blogga om satsningen. För löpningen har verkligen gett mig så otroligt mycket – förutom att vara ett oslagbart tidseffektivt sätt att hålla sig i form kan man utöva den nästan var som helst och när som helst. Dessutom får man chansen att träffa en massa härliga likasinnade.

Hade jag inte gett mig ut på det där långpasset i början av december 2009 hade jag aldrig träffat på min blivande coach Ingmar i skogen – vi sprang på varandra av en slump och började prata. Och hade jag inte börjat blogga hade jag aldrig träffat Björn som hängde med på dagens distanspass. Så roligt att en idrott som av många anses som icke-social kan vara precis raka motsatsen!

Idag tog Ingmar på sig uppgiften att få mig att springa riktigt långsamt, något jag i ärlighetens namn inte är särskilt bra på. Jag tröttnar lätt på lunken och börjar sprätta iväg i alldeles för hög fart – vilket naturligtvis gör att man förlorar syftet med passet. Lugnt ska ju vara precis lugnt.

Skärmdump från Garmin Connect.

Så dagens runda som gick genom Stadsskogen och upp till Sten Sture-monumentet i Uppsala sprangs i 6:40-tempo med ett fåtal kortare fartökningar för att väcka benens snabba muskelfibrer. Vi avslutade med löpskolning och några stegringslopp på fotbollsplanen innan vi sade hejdå.

Dagens pass i siffror:

Sträcka: 11,43 km

Tid: 1:16:03

Snittfart: 6:39 min/km

Snittpuls: 134

Tack Ingmar och Björn för ett trevligt pass! Hur ofta kör ni läsare riktigt lugna pass?