Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Foto: Scanpix
Den franska forskaren Veronique Billat har forskat en hel del kring uthållighetsträning och vVO2max. Vid första anblicken kan vVO2max verka lite diffus, så jag har nedan tagit mig friheten att översätta en del av en artikel jag hittade i ämnet. Artikeln i sin helhet hittar du här.
När man springer i sin maratonfart ligger man på ungefär 80 % av sin maximala syreupptagning (VO2max). Ökar man till miltempo ligger man på ungefär 90 % av VO2max och vid tävlingsfart på 5 km är motsvarande siffra ungefär 95 %. Ökar man farten ytterligare når man snart en hastighet där syreåtgången är maximal, alltså 100 % av VO2max. Den hastigheten är din vVO2max.
I motsats till vad somliga löpare tror är vVO2max inte din toppfart (den högsta fart du kan frambringa). För att nå din högsta tänkbara fart vid en ansträngning som pågår mer än bara några minuter måste du förbruka maximalt med syre och producera så mycket anaerobisk energi som det bara går (anaerob = utan syre).
Din toppfart är alltså bra mycket högre än vVO2max, som är det tempo över 5-kilometerstempot där ditt syreupptag är maximalt.
Hänger ni med? Jag tror att jag gör det, åtminstone. Läs hela artikeln så klarnar det kanske ytterligare. Igår fann vi att mitt vVO2max just nu är 4 m/s eller cirka 4:10 min/km. Målet framöver är förstås att förbättra det värdet.
