Jag var rädd för att förlora

20136 löpare från 76 nationer startade vid Stockholm Stadion förra lördagen. Här Petra Lange, Kristinehamn. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix.

Jag har alltid varit tävlingsmänniska. Oavsett om det skulle spelas ett parti schack, åkas skidor nedför en sluttning eller skrivas ett matteprov så ville jag göra det bäst. Helst snabbast också.

I ungdomsåren var jag en lovande simmare, men lade av på grund av tidsbrist och för att jag insåg att jag aldrig kunde bli bäst. Och bli bäst var ju det enda som gällde för mig. Därför var löpning helt uteslutet. Att ge sig på den sporten kunde bara innebära total förnedring. Ställa upp i lopp var bara att glömma – jag skulle ju obönhörligen hamna i bottenskiktet.

Jag var helt enkelt rädd för att ”förlora”. Förlora någon slags fånig stolthet.

Så jag undvek alla tävlingssituationer där jag kände att jag inte hade en rimlig chans att vinna. Att springa ett maraton var helt uteslutet. Tills jag läste Andréa Hultgrens berättelse om hennes första Stockholm Marathon. Hennes ord grep tag:

”Varje steg gjorde sjukt ont och att ta sig nedför trappan till ÖIP var inte kul! Men det var lätt värt det! Varenda minut, varenda sekund av smärta var värd den stolthet jag känner över mig själv.”

Jag ville också känna den där gränslösa lyckan av att ha tagit mig i mål. Att stappla fram och njuta av att ha tagit ut sig totalt.

Och nu vet jag hur det känns. Jag vet också hur det känns att inte vinna. Att faktiskt till och med känna en rad andra som springer mycket snabbare än jag. Och vet ni vad det bästa är? Jag har lärt mig att tycka om mig själv även om jag inte var bäst. Även om jag ”bara” kom på en 578:e plats.

Jag kommer aldrig bli bäst på löpning och det känns faktiskt himla skönt. Skönt att inte ens ha en mikroskopisk chans att bli bäst. För det vill jag inte ens. Jag vill bara springa för att det är så vansinnigt kul, för att jag blir lugn av det och för att det ger mig strandkroppen utan att jag ens behöver tänka på det.