Var det värt allt slit?

Till vänster: Hemma igen efter ett långpass i bitande kyla, där innehållet i vätskeflaskorna frös till is. Till höger: Jag i TSM-tältets skugga strax före start. Foto: Arne Andersson.

Har av många fått frågan om jag tycker att lördagens lopp var värt allt slit. Om insatsen i form av alla timmar av löpning i snömodd, mörker, kyla, på is, på löpband, på Portugals stränder och på Stadsskogens stigar gav önskad utdelning.

Ett snabbt överslag visar att jag under vintern och våren har legat på en veckodos löpning på cirka 50-60 km. Inget märkvärdigt kanske, men för mig som knappt tagit ett löpsteg före december 2009 är det stort.

Jag har inte bara blivit inbiten löpare utan också gått med i Uppsala Löparklubb och ser fram emot många, många härliga löparupplevelser framöver. Har också fått smak för det här med träningsläger och sannolikheten är stor att det blir fler. Dessutom har jag kommit på vilken fantastisk kombination en storstadssemester och ett lopp är. Hoppas kunna springa Prags halvmaraton även nästa år – det var ett fantastiskt kul lopp.

En annan positiv sak med löpningen är att den har hjälpt mig att varva ner. Tidigare jagade jag till gymmet, trixade med bokning av pass och var oftast mer stressad efter passet än före. Nu behöver jag inte längre få panik för att tåget strular och jag missar ett pass – det är ju bara att snöra på sig skorna och sticka ut.

Jag har också upptäckt den fina naturen i närheten av där jag bor. Tidigare cyklade jag mest mellan gymmet och hemmet, nu har jag ägnat många kilometrar åt att utforska min vackra närmiljö och har hittat många vackra platser.

Att dessutom få äran att blogga om detta ”slit” och kunna inspirera andra att sätta igång med löpning är en stor bonus. Behövde bloggen som en press för att ta mig ut i spåret, med tiden blev pressen stundtals påfrestande – men sammantaget ångrar jag ingenting.

JA – det var definitivt värt allt slit. Varenda svettdroppe.