Att palla trycket

Charlotte Kalla visar upp medaljskörden från OS i Vancouver tidigare i år. Foto: Leif R Jansson/Scanpix.

Kvällen före Stockholm Marathon var jag så nervös att jag mådde illa. Jag vet att ger man sig in i leken får man leken tåla – jag har valt att vara offentlig med min maratonsatsning och visst får man då ta att folk har åsikter om hur man tränar och borde prestera.

Men ju närmare tävlingsdagen jag kom, desto mer outhärdlig blev nervositeten. Jag drömde att jag blev hastigt sjuk och aldrig kom till start och att jag vrickade foten på Västerbron och blev tvungen att bryta. Till slut trodde jag nästan att drömmarna skulle slå in.

Började nästan ana hur elitidrottare som Charlotte Kalla måste ha känt sig under OS i Vancouver, att ha många ögon riktade på sig och högt ställda förväntningar. Ett misslyckande skulle inte tas nådigt emot. Nu är jag bara en glad motionär, men ändå en lite ovanlig sådan med tanke på all uppmärksamhet bloggen har fått.

Jag visste att mängder av bloggläsare skulle följa min framfart längs Stockholms gator via sms eller på nätet. Visste att många längs banan skulle känna igen mig. Visste att folk skulle tycka till om min sluttid, oavsett vad den blev.

Det jag är så glad över är den förlösande känslan när startskottet gick. Plötsligt försvann illamåendet och nervositeten. Plötsligt kände jag att ”so what om jag inte grejar att komma in under fyra timmar eller om DN-Jonas slår mig”.

Vad är det värsta som kan hända? Att en och annan hånfull kommentar trillar in på bloggen? Det betyder ju ingenting, det viktigaste är att jag faktiskt gör det här – jag tillhör den där lilla klicken som har pannben och vilja nog att underkasta sig den tuffa maratonträningen.

Ju längre in i loppet jag kom, desto mindre tänkte jag på bloggen och desto mer tänkte jag på hur roligt jag hade. Jag tog det lugnt, sprang med hjärtat och njöt i fulla drag av dagen. Småpratade med mina medlöpare, hälsade på bloggläsare som kände igen mig och hade ett fantastiskt lopp.

Och ja, jag klarade mina mål. Det är grädden på moset. Men oavsett vad som hade hänt känner jag mig som en vinnare. Det är vi alla som tuggade 42+ kilometer asfalt i lördags.

Maratonlopp är glädje!