Allt om min första mara!

Jag gör tummen upp strax efter målgång och blir plåtad av SvD:s Tomas Oneborg. Foto: Jens Eklundh.

Vill först och främst tacka för alla gratulationer jag fått – här på bloggen, mejlledes samt via sms. Det betyder mycket!

Här kommer min story – varning för låååång läsning!

Så, hur var det att springa sin första mara då? Jag börjar med kvällen innan, på fredagen, då jag fastnade i tågkaos på Stockholms Centralstation. Det var totalstopp i trafiken på grund av en dödsolycka på spåret och det rådde totalförvirring. Inte en helt optimal uppladdning inför första maran, med andra ord. Efter många timmars väntan och en hamburgare lyckades vi äntligen ta oss hem till Uppsala med hjälp av Arlanda Express och bilskjuts.

Laddade på kvällen med mängder av pasta, köttfärssås och faktiskt – ett glas vin! Hade fått rådet av Rune Larsson (som jag mötte på maratonexpot tidigare under dagen) att ett glas rött kan vara avslappnande och bra om man är nervös. Och jag måste säga att det funkade för mig! Sedan var det läggdags och jag somnade till slut, även om sömnen var ganska orolig och full av konstiga drömmar med maratonanknytning. Bland annat drömde jag att jag var tvungen att springa i mål flera gånger eftersom målfotot inte blev bra.

På morgonen laddade jag med den frukost jag brukar äta – filmjölk med rågfras, smörgåsar med ost och skinka samt juice, blandade bara i lite extra kolhydratladdningspulver i filmjölken. Sedan blev vi upphämtade av coach Ingmar och under resan mot Stockholm fick jag många värdefulla sista minuten-tips. Bland annat om att jag skulle klämma ihop muggen så att det blev lättare att få i sig sportdrycken vid vätskekontrollerna och att jag borde överväga att lunka/gå uppför knixen mot Västerbron i syfte att spara krafter. Ett annat bra tips var att hålla till höger direkt efter start och på så sätt spara många viktiga meter när banan sedan svängde ner mot Radiohuset.

Väl framme på Östermalms IP bullade vi upp med bananer, energidryck, kaffe och wienerbröd (tack, Rune Larsson, för tipset!) i Team Stockholm Marathon-tältets behagliga skugga. Sista fixen med att sätta fast chip, nummerlapp, mellantidsarmband och annat tog sedan vid och efter det femtioelfte toabesöket var det dags att gå in i startfållan.

I trängseln i startgrupp D hann jag bland annat säga hej till Sofie och Miranda samt skymtade Marathon-Mias vältränade ryggtavla. Så gick startskottet och den stora horden av löpare rörde sig sakta framåt mot startlinjen. Några minuter senare kunde jag korsa mattorna och började jogga försiktigt.

Diagrammet visar hur min fart varierade under loppet. Skärmdump från Garmin Connect.

Planen var att gå ut lugnt – trots att många sagt att man kunde tjäna en hel del tid genom att köra på lite extra under det lättlöpta första varvet. Men det här var min första mara och det främsta målet var att komma i mål. Att tvingas bryta för att jag gått ut för hårt skulle kännas oerhört snöpligt och därför trampade jag på i mitt 5:35-5:40-tempo.

Stockholm visade sig verkligen från sin bästa sida – solen sken från blå himmel och temperaturen var behaglig och strax under 20 grader i skuggan. Perfekt! De första kilometrarna gick som i ett huj och det var en fröjd att se alla människor som samlats runt banan för att heja fram löparna. En mäktig känsla! Extra roligt var det att så många kände igen mig och ropade ”Heja Petra!” – tack för det, det gav massor av välbehövlig pepp.

En sak som dock störde mig lite var att vätskekontrollerna ibland bara fanns på ena sidan av banan. Jobbigt att behöva korsa hela fältet med löpare för att ta sig till vätskeborden om man (som jag) strävade efter att ligga i högerfilen. Varför inte ha vätskebord på ömse sidor av banan?

Första 5 kilometrarna gick enligt plan på 27:47 och strax närmade sig Västerbron. Men denna bro som jag fruktat så mycket kändes plötsligt oerhört lättmanövrerad, förstås mycket beroende på att benen inte hade sprungit så långt än. Passerade 10 km på 56:15 och konstaterade att jag höll mig klart under 4:00-timmarsfart. Farthållarna för 4 timmar hade jag också inom synhåll under hela loppet och det var ett ypperligt sätt att få farthållningshjälp på. Nackdelen var att det var väldigt trångt runt farthållarna.

Vid Centralen drack jag det sista ur vätskebältet (från Adidas) och slängde iväg det. Någon som hittat det? Överraskning väntar! Den sugande Torsgatan tog sedan vid, men benen var fortfarande pigga och motlutet kändes inte särskilt ansträngande. Såg mamma och pappa stå och heja och fick en massa ny energi.

Kände mig oförskämt pigg i kroppen, andhämtningen var lätt liksom stegen och jag njöt av folkfesten. Kände mig också nöjd med att kunna hålla så pass jämn fart – jag låg stadigt runt 5:30-5:40 med få undantag, inte ens i motluten påverkades tempot. Snart dags för varvning och visst kändes det märkligt att ”redan” vara vid Stadion. Försökte förtränga att det återstod mer än dubbelt så lång löpning innan jag skulle vara där igen.

Jag strax efter målgång, strax intill står SvD:s fotograf Tomas Oneborg. Foto: Jens Eklundh.

Lagom vid halvmarapasseringen (på ca 1:59) dog min iPod Shuffle, troligen på grund av att den inte tålde fukten från duscharna jag sprang igenom. Blev lite irriterad över att behöva ta av mig hörlurarna och tvingas lyssna på medlöparnas stånkanden, men efter ett tag kom jag på att iPodhaveriet kanske var det bästa som kunnat hända. Plötsligt hörde jag hejaropen och musiken från banden som spelade längs banan och det gav massor av ny energi.

Det jag såg fram emot nu var att Ellinor skulle dyka upp med gel och vattenflaska strax efter Djurgårdsbron. Vad glad jag blev när jag fick syn på henne! Hon sprang med mig i flera hundra meter, peppade och berättade att jag höll så jämn och fin fart. Det gav massor, massor av extrakrafter. Tack, Ellinor, för fantastiskt väl genomförd langning!

Glad i hågen och knappt andfådd trampade jag vidare och blev snart upphunnen av Jonas som berättade att han börjat känna sig kallsvettig en kort bit in i loppet och allvarligt funderade på att bryta. Vi sprang tillsammans en bit innan han ökade farten någonstans i höjd med Nordiska museet.

Nu Strandvägen. Vilken enorm mängd människor som kantade banan! Det var så roligt att springa, jag utbytte leenden och hejarop och hörde många, många ”Heja Petra, du grejar det här!”. I höjd med Gamla stan passerade jag i marasammanhang mytomspunna 30 km (på 2:48:42) och kände att om jag bara hänger i nu så fixar jag under fyra timmar. Omedvetet ökade jag nog farten lite, vilket också bekräftas av varvtiderna på Garmin som berättar att kilometrarna vid Slussen gick på 5:03 och 5:15. Vid vätskekontrollen i höjd med Münchenbryggeriet kom jag ikapp E som berömde mig för väl genomfört lop
p så här långt och för att jag lyckats hålla så jämn fart.

Jag sög i mig en mugg buljong och det smakade himmelskt gott. Där fick kroppen i sig välbehövligt salt! Västerbron närmade sig med stormsteg och för att inte bränna sista krutet tog jag det extremt lugnt uppför knixen mot brofästet. Broövergången gick lätt, lätt och fortfarande var jag knappt andfådd. Benen började däremot värka lite, särskilt vaderna gjorde ont. Försökte göra några småruscher för att väcka nya muskelgrupper i benen och det fungerade riktigt bra.

Blåste ner för Västerbron, konstaterade att det sjöngs en cover på No Doubt från scenen vid Rålambshovsskolan och att vi nu på allvar började plocka löpare. Det var många som gick nu, eller som slagit av rejält på farten. Men trots tilltagande värk kändes mina ben ännu hyfsat fräscha och det bekräftas också av farten som fortfarande låg stadigt runt 5:35-5:38.

35 km passerades på 3:17:06 och nu gick det verkligen upp för mig att jag kanske, kanske kunde greja under fyra timmar. ”Tror du att du klarar en fartökning?” undrade E och jag mumlade fram ett ”ja”. Så vi ökade – och oj, vad vi ökade. Där kom Centralstationen och den sega, sega stigningen uppför Torsgatan tog vid. Vilken grymt jobbig stigning! Hellre än brant, kort backe än långt och segt.

Peppade mig själv högljutt och fick bra hjälp av E. ”Kom igen nu, kämpa sista nu!” och ”Det är det här du har tränat för hela vintern, visa vad du går för nu!” varvat med diverse andra kraftord. Vet inte riktigt hur det gick till, men efter 38 km hände något. Plötsligt flög jag fram! Visst gjorde benen ont – det gjorde ont överallt – men det fantastiska var att det gick att ÖKA farten. Och det var ingen beskedlig ökning utan en rejäl ökning. De sista kilometrarna in i mål gick på farterna 5:15, 5:03 och 4:48! Alltså i trakterna runt min miltid. Fattar faktiskt inte varifrån krafterna kom, men jag tackar min kropp för dem.

Här – i höjd med Rålambshovsparken påbörjade jag fartökningen som gjorde att jag grejade att komma in under fyra timmar. Foto: Jens Eklundh.

I höjd med Engelbrektsgatan hörde jag en funktionär skrika att det bara var 1 500 meter kvar. Kollade klockan och konstaterade att jag hade riktigt bra häng på en tid runt 3:57. 40 km hade passerats på 3:45:11 och nu var det bara in i kaklet som gällde. Så vi spurtade. Och spurtade. Benen grät och det ringde i öronen men jag bet ihop och peppade mig själv i högljudda ordalag. E skrek han också och plötsligt dök Stadions tegeltorn upp framför mig.

Tårarna började spruta och jag insåg att jag skulle greja min första mara – och på en riktigt bra tid dessutom. Sista biten in i mål gick som i slow motion, jag minns bara att jag skrek ”Här får du, jympaläraren!”, att fötterna landade på Stadions tartanbana och att jag lade in den sista växeln. Nu spurtade jag allt vad jag kunde och bara flög förbi en massa löpare. Fötterna på målmattan och – FRAMME! Jag grejade det! Och Garmin stannade på 3:57, officiell tid 3:57:25.

SvD-Jennifer störtade fram och gav mig en stor kram och började intervjua mig, SvD-fotografen Tomas Oneborg började fotografera mig och jag kände mig verkligen som värsta löparstjärnan.

Fick min medalj och en söt liten tiger av E som var mäkta stolt över min lyckade maradebut. Jag vill rikta ett stort tack till honom för att han peppade fram mig så bra på slutet när krafterna började tryta. Och ett stort tack till coach Ingmar som tränat med mig under hela vintern och våren och som var oerhört glad över min ”bragd”. Utan Ingmars kloka råd hade jag aldrig kunnat göra så här bra ifrån mig.

Många har frågat hur jag lyckades hålla så jämn fart under hela loppet – från start till mål. Svaret är att träna många pass i sin planerade marafart, framför allt långpass med stora avsnitt i det tempot, så man får in en känsla för hur farten ska ”kännas”.

Jag är övertygad om att min disponering av loppet – att gå ut i en fart som kändes behaglig och hålla den så långt det går – var nyckeln till att det gick så bra som det gjorde. Att vara iskall och behålla lugnet när många rusar på vid starten betalar sig på slutet. Och att dricka vid varje vätskekontroll och springa genom alla duschar, samt blöta kepsen när de tillfällena bjuds, är också a och o när temperaturen är så pass hög som den var igår. Kroppstemperaturen tilltar ju efter hand och man behöver kylas ner.

Fortsättning följer…