Pannben? Check!

Maratonbloggaren svingar sig uppför fjällsidan i Jotunheimen, Norge. Foto: Roger Borgelid.

Efter 30 kilometer börjar maran, säger de som varit med förr. Den längsta sammanhängande sträcka jag har sprungit utan avbrott är 32 kilometer – då i ett mycket lugnare tempo än det jag planerar att hålla på lördag.

Med andra ord kommer jag flytta fram mina gränser på lördag – och jag vet att det kommer att vara lika kul som kroppen gör ont. I slutet av mina långpass på 30 kilometer med stora avsnitt i marafart kändes låren som klumpar, stela och trötta. Det var svårare att hålla tempot och pannbenet fick jobba hårdare och hårdare.

Och vet ni vad? Jag längtar efter att koppla på pannbenet! Pannbenet som tagit mig till toppen av Mont Blanc, som hjälpt mig att avverka dagsetapper på 35 kilometer med tung packning i fjällen och fått mig att äntligen få tummen ur och göra löpningen till en (numera drogliknande) vana efter alla dessa år som anti-löpare.

Jag vet att jag är seg, jag vet att jag kan. Bara jag väl har bestämt mig för att inte ge upp så ger jag inte upp. Jag kämpar in i det sista. Fast låren gråter, mjölksyran sprutar och det ringer i öronen. När jag korsar mållinjen på Stadion vill jag känna att jag har gett allt.

Som den tävlingsmänniska jag är. Jo, för man kan vara tävlingsmänniska fast man är lattelöpare.