”Jag började storgråta och insåg att du har så rätt”

Löpare på Västerbron under 2009 års upplaga av Stockholm Marathon. Foto: Scanpix.

Det kom ett gripande mejl från bloggläsaren Hanna apropå mitt inlägg om att alla som anmält sig till en mara är vinnare. Kände att jag ville dela med mig av det till er:

Hej Petra,

jag har följt din blogg det senaste halvåret och ska precis som du springa min första mara (och mitt första lopp någonsin (!)) den 5 juni. Tror jag sett dig i spåret några gånger men har inte velat stanna dig för att säga hej.

Jag har till skillnad från dig aldrig tränat tidigare. Min pojkvän som jag varit tillsammans med i cirka två år inspirerade mig till att börja träna och för ungefär ett och ett halvt år sedan sprang jag min första runda på fyra kilometer. Med tiden fick jag blodad tand och bestämde mig plötsligt en dag att jag ska springa maraton.

Jag hade nog då aldrig sprungit längre än åtta kilometer, så fråga mig inte hur jag kom på tanken. Det senaste halvåret har varit en otroligt tuff period i mitt liv, då jag har gått från att aldrig ha tränat till att springa fyra gånger i veckan. För att inte tala om de senaste veckorna med långpass som bara ökar i distans. Plus att jag inte haft någon att träna med. Min pojkvän springer mycket snabbare än vad jag gör så jag har sprungit varenda pass helt själv, och det har inte alltid varit helt lätt att coacha sig själv.

Jag siktar verkligen inte på någon tid utan blir mer än lycklig om jag tar mig runt. Det längsta jag sprungit är 2,5 mil och de sprang jag igår kväll. Vet inte om jag hade klarat 17 km till igår (med tanke på smärtan i ben och fötter), men jag hoppas ha extra krafter och adrenalin i kroppen den 5 juni. Jag har nu under våren haft maximalt med otur med tre dunderförkylningar på raken som inneburit att jag missat flera långpass och även om jag inte har något att jämföra med (har aldrig sprungit ett lopp i hela mitt liv) så känner jag att jag nog ligger efter lite i form.

Men, jag tänker inte ge upp för det! Jag är bara så livrädd för att jag ska ”falla på mållinjen”, att jag ska åka på något igen. Kan inte tänka mig något värre än att få ställa in bara för att man gått och blivit förkyld. Jag har ju tränat för detta sedan i december. Jag vill inte behöva ge upp. Jag vill kunna gå i mål den 5 juni och jag är så rädd att något som jag inte har kontroll över ska sätta stopp för det.

Men så läste jag ditt inlägg idag om att ”alla som anmält sig är vinnare”. Med risk för att låta urtöntig så började jag storgråta och insåg att du har så rätt. Om jag så ramlar och bryter benet i eftermiddag så är jag ändå en vinnare. Jag är så obeskrivligt stolt över mig själv för det jag åstadkommit fram till idag. Tack för att du fick mig att inse det. Och tack snälla för en inspirerande och härlig blogg!

/Hanna