Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Högst upp Vanessa Åsell Tsuruga efter målgång i Sydney Marathon. Nederst till vänster vid startområdet och till höger nummerlappsfix. Foto: Vanessa Åsell Tsuruga
Bloggläsaren Vanessa Åsell Tsuruga skrev till mig och delade med sig av sina tankar om maratonlöpning samt graviditet och löpning. Jag undrade om hon hade lust att gästblogga här då och då och det ville hon. Så här kommer första gästinlägget:
När jag gick i mål vid Operahuset i Sydney i september förra året hade jag så mycket adrenalin i kroppen att jag lätt klarat av några kilometer till. Det var min första maraton någonsin under fyra timmar – efter två i Tokyo och två i New York. Just den känslan att ”ha gjort det”, den du…
Den fick mig att tro att näst intill vad som helst är möjligt. Om man bara tror det. Och Sydney var just det där loppet som jag inte förväntat mig så mycket av. Jag hade under sommaren tränat sönder min högervad och i princip lagt ned löpträningen helt och hållet under augusti månad. Gått på massage på en klinik specialicerad på just sportskador, legat där utsträckt och sorgsen några kvällar i veckan med elektroder som pumpade kittlande stötar in i kroppen på mig.
Jag måste ju bli bra. Jag hade ju en flygbiljett till Sydney! I Japan där jag bor och arbetar skulle ”Silver Week” snart börja och jag hade lagt till några semesterdagar för att åka dit och springa maraton. Samt gå på bröllop, som plåster på träningsvärken.
Som vanligt gick loppet en söndag. Den 20 september. Fredagsnatten hade jag spenderat i en lågprisflygplansstol mellan Osaka – Gold Coast, Gold Coast – Sydney. Hade många timmar till att gå igenom olika alternativ. Vad, var nyckelfrågan. Hur mycket skulle jag pressa min stackars högervad? Vadslagning.Jag kunde springa bara 10 km. En halvmara. Eller bara go for it, de hela 42. Testa gränserna. Hur ledsamt vore det att bryta om jag valde det sistnämnda, bli upplockad på vägen och åka buss till Operahuset? Buhuu. Och så kontrade jag den tankegången. Hur trist vore det inte att förstå att jag tagit fel beslut – att jag faktiskt skulle kunnat springa en hel… när jag flög över halvmaramållinjen.
Trött och stel men glad i hågen landade jag i den förnäma OS-staden på morgonkvisten där en av mina bästa vänner stod och väntade. Hela lördagen var vi ute och sightseeade. Tog båten till Bondi Beach, gick en lång promenad upp mot klipporna, åt glass, för att sedan återvända hem till en kolhydratsspäckad maratonmiddag. Morgonen därefter, det där skriket från väckarklockan att nu är det dags att klä på sig det som jag kvällen innan lagt i små fina högar, äta en rejäl frukost, och sedan gå iväg med den redan färdigpackade ryggsäcken.
Ja, för en maraton skulle det bli. Hela vägen. Met det hemliga målet att springa under fyra timmar. Naoko Takahashi, japanskan som tog maratonguldet i Sydney 2000, var där vid starten. Hon tjoade och hejade på alla japaner som flugit dit. Efter sex kilometer sprang hon om mig, vinkandes, hon flöt fram och var utom synhåll inom några sekunder. Jag bestämde: Jag ska springa om henne.
Lade i en högre växel. Det är mycket med det jordiska, som min farmor ofta sa. Efter några kilometer stod hon där, Naoko Takahashi, och gjorde high-fives. Det smackade till skönt i handflatan och så var jag förbi henne.Det var någon gång i Centennial Park, innan vi kommit halvvägs, som jag märkte att jag hade sub-4 hour pacemaker gänget bakom mig. Bakom mig. Höll jag mig alltså framför dem i knappt två timmar till så skulle jag alltså fixa loppet Down Under under fyra timmar. Ännu en racerväxel infann sig. Stegen flög fram, jag fann energi som jag inte visste om. Passerade vätskekontroller, det hejande folket, trampade snett i en nedförsbacke och tänkte nej nu jävlar är det kört…
När det bara var några kilometer kvar och jag tagit mig ur den långa transportsträckan genom fabriksområden och utan hejarklackar, slängde jag min ballast – kex och energidryck jag hade i midjeväskan – och såg bara ett mål: Fast forward. Under fyra timmar. Klara av det omöjliga. Asfalten brändes. Benen värkte. Jag skymtade Operahuset en bit framför mig.
Hallucinerade om en raksträcka, en ponton utlagd bara för mig i vattnet så att jag skulle slippa springa runt hela bukten, förbi turistbåtar och restauranger.Eller springa på vatten. Men det är mycket med det jordiska. Ibland faller allt på plats. För mig var platsen Operahuset. Med dryga tre minuters marginal gick jag i mål. Med så mycket adrenalin i kroppen att jag skulle kunnat springa några kilometer till. Min första maraton någonsin under fyra timmar, och just den känslan att ”ha gjort det”, den du…
Vi har bara varandra, sjunger Thomas Di Leva. Jag, jag har bara mig själv, jag är min egen kontrollgrupp: Vanessa innan vs. Vanessa efter jag började springa. Jag är min egen gud, och jag predikar följande: Jag är bergssäker på att faktum att jag tränade, att jag sprang fem maraton, att jag hade en bra grundkondition, att jag lyckades med det där omöjliga i september, är starkt relaterat till hur jag mår idag. I kropp och knopp. Idag, när jag sitter här vid datorn, gravid i åttonde månaden med en bebis i magen som ska födas i juli. Som sparkar som om den tränade inför sin första maraton. Som skvalpar runt inuti en blivande mamma som mått strålande bra i princip från graviditetens dag ett.
Vem ska jag tro på, frågar han sen. Mig själv, herr Di Leva. Jag tror på mig själv. Och det är just där allting börjar.
Länkar:
