Petra Månström
Maratonbloggaren sträcker ut steget på Norr Mälarstrand med Västerbron i bakgrunden. Foto: Tomas Oneborg.
Snart gäller det – snart ska sex månaders regelbunden maratonträning examineras i form av Stockholm Marathon. ”Hur känns det då” är en fråga jag fått väldigt ofta den senaste tiden och jag kan bara säga att det känns bra. Jag har gjort vad jag har kunnat, tränat efter bästa förmåga och noga avvägt för att undvika skador.
Nu kan inte mer göras i träningsväg rent fysiskt – istället börjar den mentala formtoppningen. Faktum är att man kan förbättra sin sluttid åtskilligt bara genom att tänka rätt före och under loppet. Det var för övrigt något som Ingmarie Nilsson återkom till flera gånger under sitt föredrag på inspirationskvällen för några veckor sedan.
I fredags gjorde jag en mycket spännande intervju med Peter Hassmén, professor i idrottspsykologi – håll utkik efter den här på bloggen under veckan. Han nämnde bland annat att något av det viktigaste man kan göra för att minska stressen och ångesten inför loppet är att tänka på att alla som ställer sig på startlinjen är vinnare. Bara tanken på att springa ett maraton och faktiskt anmäla sig till ett gör dig unik.
Ett annat viktigt faktum är att de flesta som har åsikter om din prestation eller hur du borde ha presterat på maran oftast inte har sprungit ett maraton själva. De som vet vad det innebär att springa 42 195 meter vet också att alla som väljer att underkasta sig maratonträningen är vinnare.
Så tänk på det, alla ni där ute som laddar för maran: Ni är vinnare allihop!