Akta dig för att bli för bra!

Undertecknad tar en joggingtur längs Norr Mälarstrand med Västerbron i bakgrunden. Foto: Tomas Oneborg.

En väninna med några trivselkilon extra bestämde sig en vacker dag för att börja träna. Eftersom hon alltid hade tyckt om att springa föll det sig naturligt att valet av träningsform föll på löpning. Hon började med att varva gång med lätt jogg och lyckades efter några motiga veckor etablera sin träning och det blev två-tre pass i veckan.

Efter en tid noterade hon med glädje att hon kunde köra sina rundor på fem-sex kilometer utan att stanna. Dessutom satt byxorna lösare – en positiv bieffekt av den nya träningen. Humöret hade också blivit jämnare och bättre, något som såväl familj och bekanta som arbetskamrater märkte.

För att ha mål med sin träning anmälde hon sig till Vårruset och efter det hade hon fått blodad tand för det här med lopp. Snart blev det Tjejmilen och Midnattsloppet, tävlingar som klarades av med bravur och väninnan fick höra att hon hade talang för det här med löpning.

I ett internetforum blev hon tipsad om en löparklubb som gärna tog emot motionärer med ambitioner och eftersom hon ville få lite mer struktur i sin träning gick hon med i klubben. Hon stortrivdes, hittade många nya vänner som hon började umgås med också på fritiden och träningen gick som en dans. Personbästan rök i en rasande fart och rätt vad det var hade hon anmält sig till sin första mara.

Här någonstans byttes många av omgivningens hejarop ut mot kritik:

– Är det verkligen bra att träna så där mycket?

– Hinner du träffa din familj när du springer hela tiden?

– Har du inte blivit för smal?

– Akta dig så du inte blir skadad!

– Du som är så där sund vill väl inte fika med oss?

Sambon – som inte tränade regelbundet – tyckte att löpträningen kanske tog lite väl mycket tid och det blev en del hetsiga diskussioner. Väninnan, som nu var helfrälst löpare och älskade sin nya livsstil, kunde inte förstå varför omgivningen plötsligt hade så mycket åsikter om hennes träning. Till slut funderade hon allvarligt på att trappa ner sin träning för att slippa tjatet. Lyckligtvis har hon inte gjort det än.

Tydligen är det okej att vara lite duktig – men nåde den som lyckas för bra! Då ger du ju plötsligt alla soffpotatisar lite för dåligt samvete och de gör sitt bästa för att dra tillbaka dig i soffan.

Jante, jante, jante.

Fler som delar väninnans erfarenheter? Hur hanterade ni situationen?