”Vilken lycka att jag har sprungit”

Fick ett gripande mejl från bloggläsaren Lennart som jag bara var tvungen att dela med mig av – med godkännande från mejlskrivaren såklart. Hans rader bekräftar verkligen devisen om ”en gång löpare – alltid löpare”.

Hej Petra!

Jag är 58 år och rullstolsburen, utomhus använder jag en permobil som ger mig en enorm frihet. Har en schäfer som jag kan motionera mycket, den håller en fart på ca 15 km/h när det går som fortast – alltså cirka 4 min/km. Hunden är vältränad och märker jag väldigt förtjust i att springa.

Till saken hör att jag också var en löpare tidigare. Löpningen gav mig otroligt mycket.

Nu stärker min tidigare löpning mig. En del säger att det är synd om mig att inte kan springa mer men jag ser det istället som vilken lycka att jag har sprungit. Tänk alla friska som kan men inte gör något.

Jag läser din blogg som jag finner så likt mina tankar som jag hade inför min första mara. Det är så kul att följa dina tankar, jag ler igenkännande då jag läser om dina förberedelser. Jag är fortfarande en löpare även om jag nu inte kan springa längre.

Har dock fullföljt 20 stycken maratonlopp.

Löparhälsningar från Lennart