Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Jag tillsammans med de räddande änglarna, TSM-ledarna Patrick och Ken, som tog hand om mig och lotsade mig till Stadion efter att mina ben lagt ner. Foto: Privat
Det var med viss nervositet jag tidigt i morse tog tåget till Stockholm och åkte vidare med tunnelbanan till Stadion. Inte bara för att jag nu för första gången skulle beträda platsen där jag förhoppningsvis ska gå i mål någon gång på eftermiddagen den 5 juni, utan också för att det väntade en provlöpning av maratonbanans andra varv (ca 28,5 km) tillsammans med Team Stockholm Marathon.
På coachens inrådan sällade jag mig till 3.45-gruppen som enligt uppgift skulle hålla en fart någonstans mellan 5:25 och 5:35 min/km. Det såg tufft ut på papperet, men jag hoppades ändå att jag skulle orka hänga med. I värsta fall kunde jag ju alltid sacka efter lite och ansluta till 4-timmarsgruppen.
Jag kände mig först lite bortkommen bland alla initierade löpare som samlats på Stadion, men strax slog jag mig i slang med två trevliga norrlänningar som också siktade på en tid runt fyra timmar och en stund senare joggade vi iväg. Första tre kilometrarna gick i skönt 5:40-tempo och det gick att prata med medlöparna utan problem (man springer två och två i bredd – trevligt!).
Djurgården betades sakta men säkert av och under tiden klarnade det upp och blev riktigt fint väder. Farten så här långt var skön och behaglig, men den åttonde kilometern gick på 5:19 och sedan tillbaka till 5:30-tempo. Sedan ökning igen, kilometer nummer fjorton gick på 5:18 och den 16:e kilometern någonstans mellan första vätskekontrollen och Västerbron gick på 5:03! Strax över min milfart alltså!
De snabba kilometrarna, särskilt den här sista, sög sakta men säkert ut musten ur mina ben och någonstans på mitten av Västerbron kom mjölksyran. Benen sa helt enkelt stopp. Tack och hej.
Resterande kilometertider fram till Stadion är (för mig) deprimerande läsning i 6:10-6:30-kategorin. Som tur var väntade TSM-ledarna Patrick och Ken, som höll kön längst bak, in mig och pratade fram mig den sista biten hem. Segare än kola gick löpningen, man kan nog närmast kalla den krypning, och hade det inte varit för de här två TSM-ledarna hade jag nog lagt ner dagens långpass vid Centralen och tagit tåget hem.
Väl framme på Stadion körde jag tre extra varv av ren tjurighet, fick trevligt sällskap av Maria och en bloggläsare som jag tyvärr glömde att fråga namnet på. Kul! Hade egentligen tänkt kuta runt, runt tills Garmin sade 30 kilometer, men vid 28,5 fick jag nog, klämde två muggar Maxim sportdryck och hasade in i duschen.
Pulsdiagram och karta över dagens provlöpning av Stockholm Marathon-banans andra varv. Skärmdump från Garmin Connect.
Dagens pass i siffror:
Sträcka: 28,5 km
Tid: 2:45:34
Snittfart: 5:47 min/km
Snittpuls: 158
Maxpuls: 171
Benen är just nu helt färdiga och lärdomen vi drar av detta är att ALDRIG, ALDRIG för vad som helst i världen öka farten under en mara. Håll dig till din planerade marafart och SMÅSPURTA INTE! Särskilt om du är nybörjare kommer du högst sannolikt att bränna allt krut redan i början och resten av loppet blir en grymt plågsam upplevelse. Bara att springa någon eller några kilometer så lite som 10-25 sekunder snabbare än den planerade farten kan sabotera hela upplägget.
Jag är i skrivande stund ännu mer övertygad om att receptet för en lyckad mara är att gå ut mycket lugnt, därefter komma upp i min planerade marafart och försöka hålla den loppet igenom. Fartökningar (förutom en eventuell spurt sista kilometern) är bannlysta.
Fler som sprungit långpass idag? Som kanske till och med var med på TSM:s provlöpning tidigare idag och kanske sett en plågad bloggare med rosa keps?
