Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Men spring fortare då, lattelöparen! Bättre kan du med att lyxig uppbackning du får! Foto: Jens Eklundh.
Så där, ja. Mitt livs andra lopp är avklarat och naturligtvis har folk åsikter om detta. De allra flesta är positiva, men självklart hade jag väntat mig kommentarer av typen ”du springer långsamt”, ”ditt lopp var en flopp” och ”du borde träna hårdare” – och så vidare på samma tema.
Jag tar det med jämnmod, jag är ganska luttrad vid det här laget. Men för alla er som undrar varför jag inte tränar ännu tuffare och springer ännu fler kilometrar i veckan vill jag ge en förklaring.
Att stegra träningsmängden på relativt kort tid som jag har gjort innebär redan en markant ökad risk för skador. Att då träna ännu tuffare och hårdare skulle försämra min återhämtning och jag skulle aldrig orka upprätthålla den höga veckomängd jag nu nått upp till.
Ett snitt på 60-70 kilometer i veckan är egentligen inget för nybörjare – oavsett hur långsamt man springer. Det som ”räddar” mig är den gedigna träningsgrund jag hade att stå på när jag inledde maraträningen i december. Flera års styrketräning och regelbunden konditionsträning inom andra idrotter har gjort min kropp stark och stryktålig.
Jag skyndar hellre långsamt och når min ”peak” om några år än att drar på mig onödiga skador som i värsta fall kanske sätter stopp för min löpning för gott. Har tyvärr sett alldeles för många exempel på detta och det är inget jag vill uppmuntra läsarna av den här bloggen till.
Så – ta det lugnt, lyssna på kroppen och stegra träningen i ert eget tempo. Man tjänar sällan något på att förivra sig. Resultaten kommer med tiden, jag lovar!
