Post marathon blues

En tävlande i London Marathon som avgjordes den 25 april i år hjälps över mållinjen av funktionärer. Foto: Scanpix

Det pratas mycket om hur man ska träna och formtoppa inför maran, men långt färre spaltmetrar ägnas åt vad man ska göra tiden efter loppet. För de flesta kommer sviterna av det genomförda loppet att sitta kvar länge, inte bara i huvudet utan också i kroppen. Man är stel, det gör ont i framsida lår när man går ned för trapporna och sammanfattningsvis har man träningsvärken från helvetet.

Vad gäller den rent fysiska återhämtningen brukar man rekommendera aktiv återhämtning i form av lugna promenader och stretching samt passiv återhämtning genom simning, massage, bad i bubbelpool med mera.

Men vad händer i huvudet? De senaste sex månaderna har många maratonlöpare haft en uppstyrd träningstillvaro där de följt ett program som sakta men säkert tagit dem mot målet. Efter genomförd mara kan man känna en tomhet över att ha målet bakom sig, vad ska man göra nu? För somliga är känslan av tomhet så stark att man kan tala om en ”post marathon blues”.

Så, förutom den fysiska återhämtningen är det viktigt att också tänka på den psykiska återhämtningen. Efter att den närmaste tiden efter maran ha tänkt ”aldrig mer” kanske man bestämmer sig för ett nytt mål, en ny tävling. Det är naturligtvis ett bra ”botemedel”, men glöm inte heller att blicka tillbaka på ditt genomförda lopp och vara stolt över det. Analysera vad som gick bra och vad som gick mindre bra och ha detta som grund när du sätter upp nya mål.

Det här är saker jag läst om i en utmärkt artikel på Marathonguide.com, hela artikeln hittar du här.

Här hittar du en annan bra artikel om livet efter maran.

Några av er som drabbats av så kallad ”post marathon blues”? Hur handskades ni med problemet? Hur mådde ni psykiskt/fysiskt efter maran?