Den oberäkneliga maradistansen

Från vänster: Amerikanska Deena Kastor mot en femteplats i 2007 års upplaga av Boston Marathon. Sammy Wanjiru, Kenya, springer i mål som segrare i 2009 års Chicago Marathon. Foto: Scanpix

Förra helgen gick London Marathon av stapeln och i en artikel i utmärkta Running Times Magazine analyserar Jim Gerweck loppets facit som bestod av en rad stjärnfall. På herrsidan var kenyanske Sammy Wanjiru storfavorit och många trodde till och med att Haile Gebrselassies världsrekord från 2008 skulle kunna ryka. Istället klappade Wanjiru igenom och efter 27 kilometer kunde han inte haka på en fartökning som för honom borde ha varit en baggis.

Somliga menar att Wanjirus genomklappning kan förklaras med att tidigare års framgångar har stigit honom åt huvudet och att han ägnat lite för mycket tid på krogen och tränat för lite. Sant eller ej, uppenbart är att ett maraton är mer oberäkneligt än kortare distanser som milen och halvmaran. Antalet träningstimmar kanske har större betydelse än ren talang här?

På damsidan gick det oväntat tungt för välmeriterade, amerikanska Deena Kastor, som sprang in på en blygsam 18:e plats med tiden 2:36:20. Visserligen försenades hennes ankomst till London av en viss vulkan, men röster menar ändå att Kastor inte längre kan prestera i världsklass.

Har hon också festat för mycket och tränat för lite? Eller kanske tränat för mycket och gått på krogen för lite? Eller är det bara helt enkelt så att maran är så mytomspunnen som den faktiskt är av en anledning, nämligen att man aldrig vet hur den ska sluta – ens för storfavoriterna?

Vad tror ni? Hela artikeln hittar ni här.