Idag har jag sprungit

Foto: Privat

Efter min motivationsdipp igår föreslog coach Ingmar en löprunda utan särskilda mål i form av fart, tid och puls. Sagt och gjort – jag lämnade hemmet utan min Garmin runt handleden och visst kändes det lite ovant, men samtidigt skönt att för en gångs skull bara springa på känsla och inte ständigt snegla på displayen och kolla farten.

Vi joggade upp mot Stadsskogen, på grusvägar och skogsstigar, och tog oss sakta men säkert upp mot Polacksbacken. Där blev det en rejäl pulsökning uppför backen mot Sten Sture-monumentet och medan jag frustade på och tillfälligt förlorade talet passade Ingmar på att informera att den här backen har fostrat mången Uppsalalöpare. Man förstår varför…

Sedan blev det backen igen, varvat med fartlek, baklängeslöpning och inslag av gång. Det var med andra ord ett händelserikt och mycket roligt pass!

Förra veckan landade på cirka 50 kilometer i mängd jämfört med veckan innan då jag sprang sammanlagt 90 kilometer. Ingmar frågade om jag kände mig seg i benen och när han fick ett ”ja” sa han att det är helt normalt. Det är nu kroppen bygger upp sig och anpassar sig till den nya belastningen och då kan man känna sig lite ”stolpig” ett par dagar, inget konstigt alls.

Kan vara ett bra tips till alla er där ute som inte har en egen ”Ingmar” – gör inte misstaget att träna hårdare om ni känner er sega och löpningen går trögt efter en tid med stor mängd. Då jobbar ni bara åt fel håll och ger inte kroppen chansen att bygga upp sig – risken för skador är också extra stor om man pressar på för hårt under de här perioderna.

Nu när jag har fått samla ihop mig lite och läst alla era uppmuntrande kommentarer börjar löplusten komma tillbaka igen. Jag älskar ju att springa!