”Gåshud vid nedräkningen mot starten”

Andra varvet på Stockholm Marathon, Staffan Dahlgren passerar sin familj som står och hejar på Norr Mälarstrand. Foto: Privat

Staffan Dahlgren, som driver bloggen ”4:30-fart genom tillvaron”, har mejlat in sin berättelse om hur det var att springa Stockholm Marathon 2008 – hans första mara.

”Åkte in till Stockholm på förmiddagen, både nervös och förväntansfull. 50 mil löpning i benet varav ett femtontal långpass mellan december och maj varav fem över 30 km var mina förberedelser. Visste inte vad jag skulle sikta på men med ett halvmaratonresultat på 1:32 siktade jag på 3:30 som sluttid. Det skulle visa sig svårt i värmen och mitt halvmararesultat var inte alls prediktivt för min tid på mitt första maraton.

Hämtade nummerlappen, tittade på mässan och försökte slå ihjäl tiden fram till starten genom att dricka, ta det lugnt och springa på toaletten femtioelva gånger. Gick ut till startfållan och satte mig i skuggan på trottoaren och pratade lite nervöst med andra löpare omkring mig. Gåshud vid nedräkningen mot starten, otroligt mäktigt att stå i detta hav av löpare även om jag hade de flesta bakom mig där jag stod långt fram i grupp C.

Pang och iväg lugnt på Valhallavägen. Tog det lugnt och rusade inte i starten som många andra, försökte springa avslappnat. Passerade 5 km på 24.20 och 10 km på 48:40 helt enligt plan, drack vid vätskekontrollerna och minns bara glädjen av att vara en deltagare i detta stora arrangemang. Familjen hejade vid Stadshuset, glädje och vinkningar. Annars inga speciella intryck av första varvet.

Halvmaran passerades fortfarande på måltid, 1:44:23 och nu kom jag ut på Djurgården där det inte var så mycket publik. På Greve von Essens väg finns en uppförsbacke som egentligen inte är så märkvärdig men nu kändes det tungt och jag var tvungen att gå en sträcka trots att jag blev väldigt irriterade på mig själv att jag inte orkade stå emot. Lyckades väl sedan stå emot liknande tankar hyggligt resten av sträckan ute på Djurgården. Blev peppad av en medlöpare ute vid Manillaskolan som tyckte jag gjorde det bra i värmen på min första mara.

Tillbaka i stan och Strandvägen nu och energi från publiken igen men nu gick det klart långsammare. Mellan 25-30 km sjönk sniffarten från att ha legat runt 5:00 nu upp till 5:30 och 30 km passerades på 2:31:57. Varvade nu löpning i cirka 4:50-tempo med kortare gångpartier, hade det riktigt tungt mentalt och frågade mig själv varför jag är här istället för att försöka tänka att svackor kommer och går under ett lopp.

Jag blev peppad igen av en medlöpare vid Norrmälarstrand som tyckte jag var ”grym” det hjälpte såklart för stunden men jag var besviken varje gång jag började gå över att jag inte var starkare mentalt för allt sitter i huvudet i det här skedet av loppet. Familjen har haft picknick och står återigen vid stadshuset, dricker lite coladryck och fortsätter, tar ett par Dextrosol vid en kontroll efter Centralen.

Vid 40 km hade snittfarten legat på 5:56 senaste fem kilometrarna och nu förmådde jag en ytterst blygsam fartökning till 5:25-tempo igen, plockade 30 placeringar de sista 2,2 km men gick till och med en bit i sista uppförsbacken upp mot stadion, en italienare sade till mig på knagglig engelska att ”kom igen nu”, ”spring i mål nu” och visst gjorde jag det, in på Stadion, alla negativa tankar flög sin kos, speakern ropade upp mitt namn, publiken applåderade, det kändes som om jag vunnit hela loppet. Korsade mållinjen med ett leende på tiden 3:41:44 och placering 2156.

Under hela loppet höll jag mig mellan placeringarna 1872 och 2182 vilket säger mig att många liksom jag tappade på andra varvet. Själv tappade jag på andra varvet och missade mitt mål med 11 minuter. Jag var ändå nöjd med tiden men inte nöjd med det ojämna genomförandet. Ändå hade jag ett brett leende på läpparna flera veckor efter loppet.

Det ojämna genomförandet skulle förresten upprepa sig igen 2009 då jag återigen förlorade 13 minuter på andra varvet men loppet gick snabbare och jag kom i mål på 3:23:38 och plats 890. Inför Stockholm Marathon 2010 är målet att göra ett jämnare lopp och att det därigenom ska gå snabbare och att jag också ska vara mer nöjd med mitt lopp när jag går i mål. Alla som genom en mara är ju vinnare men det är inte kul att komma topp 1000 och ändå inte känna sig helt nöjd med loppet!”