”Abborrbacken blev ett stort antiklimax”

Visserligen inte en mara, men fullt jämförbar med en sådan är höstens kraftprov Lidingöloppet. Här kommer bloggläsaren Putchi Lindbergs berättelse om sitt första Lidingölopp.

”Visste inte riktigt vad jag hade gett mig in på men jag hart ju hört talas om att det var mycket backar. På träning så brukade jag springa en mil på en timme och två mil på två, så de här 30 kilometrarna borde väl gå på tre timmar. Lite trångt i starten är det men ganska snart kom jag in i min lunk och de första kilometrarna började ticka förbi. Första omgången backar fram till 5 km kändes inte speciellt tunga och jag sprang stolt förbi dem som redan började gå i backarna.

Efter 5 km kommer första vätskekontrollen och en ganska plan del där det dessutom brukar vara ganska mycket folk som hejar – ganska lättsprunget alltså. Därför blev jag mäkta förvånad när jag började få den första känningen av trötthet vid 8 km, det var inte mer än att jag konstaterade att självförtroendet fortfarande var på topp och kilometrarna fortsatte att ticka på.

Vid 15 km börjar den del av Lidingöloppet som är jobbigast för mig, varför det inte är sista milen kommer vi till. Då springer man konstant upp- eller nedför ganska branta backar, inte så långa men det är i princip aldrig slätt. Straxt innan 20 km så kommer man upp på en asfaltsväg som ser plan ut. Det ser bedrägligt behagligt ut, man tror att äntligen ska jag kunna jogga bort lite trötthet ur benen. Men icke, nu var dom bortom all räddning så även plan väg känns jobbigt.

Några vänliga villaägare hade gardenparty, så lite diskodunk lättade upp stämningen och strax kom vi fram till vätskekontrollen vid 20 km, som ligger i målområdet. Man blir ju inte direkt piggare av att se alla som går omkring med sina medaljer och ser fräscha ut.

Uppiggad av lite ny sportdryck är det så dags för den första backen på sista milen. Springa sa jag till benen, men nu hade de fått nog. Det gick inte utan det var bara att snällt gå upp för backen. Väl uppe så gick benen med på – under protest dock – att springa vidare. Så sista milen blev en förhandling med benen vid varje backe, är den tillräckligt liten för att springa eller ska vi gå.

Den fruktade Abborrbacken blev alltså ett stort antiklimax, det var ju ren vila att gå uppför och bara jobbigt att den tog slut för då behövde jag börja springa igen. När målet började närma sig så kom de glada tillropen, nu är det inga mer backar. De ska man inte tro på, det finns alltid något litet knix kvar ända tills man hör speakerrösten vid målet och då är det faktiskt slut.

Medaljen i målet kändes faktiskt välförtjänt även om tiden blev 3:26, en halvtimme längre än tänkt. Men det spelar inte så stor roll, det är ju springa som är kul så då är det väl synd om det ska ta slut allt för fort. Numera hänger det fem Lidingöloppsmedaljer på sänggaveln och fler lär det bli. Hittills har tiderna inte blivit bättre, delvis beroende på förlorad respekt för distansen och delvis på grund av krånglande vader. Men nu är vaderna fixade, så nästa gång!”