Apjobbiga tvåhundringar

Maratonbloggaren sträcker ut steget i Stadsskogen, Uppsala. Foto: Privat

Egentligen skulle det bli fyra varv på den berömda Slottsrundan idag, men i sista stund ändrades planen och istället bestämdes det att vi skulle köra 200-metersintervaller. En sisådär 12-15 stycken kanske – jag föreslog 20 eftersom jag sett att Roadrunner gjort det. Men coach Ingmar tyckte att vi inte borde gå ut för hårt eftersom det här var första gången jag körde den här typen av intervaller, så det blev en kompromiss.

Lämnade hemmet i lugnt tempo och efter några kilometer mötte jag upp coach Ingmar. Vi joggade vidare mot Stadsskogen och det stigavsnitt där vi skulle springa tvåhundringarna. Men först lite löpskolning och två stegringslopp på cirka 30 meter.

Första tvåhundringen gick mycket lätt och jag förstod inte varför Ingmar tyckte att jag skulle ta det lite lugnare. Vi joggade 200 meter och sedan nästa intervall. Snart kom flåset igång rejält och jag insåg varför jag borde ha tagit det lite mer piano inledningsvis. Herrejösses vad futtiga 200 meter kan kännas l-å-n-g-a!!

I början kändes det lite stolpigt och ovant att springa så pass fort (vi låg någonstans kring 3:50 min/km på intervallerna) – men efter en fyra-fem omgångar hade kroppen fattat galoppen och det gick smidigare och löpsteget blev något graciösare.

Efter 13 intervaller joggade vi hemåt och jag inser att träningsvärken jag med största sannolikhet kommer att drabbas av imorgon inte kommer att vara nådig. Lika bra att stretcha omsorgsfullt…

Jag kan varmt rekommendera korta intervaller som omväxling och mycket rolig (men jobbig!) träning som gör en massa gott för löpningen. Coach Ingmar berättade att den här typen av pass förbättrar tröskelfarten, löpekonomin och VO2max. Inte dåligt! Värt att prova oftare!

Fler som kört korta intervaller? Hur kändes det och vilka resultat har ni märkt?