Hanna berättar om sin första mara

Hanna Nordqvist efter målgång på utmärkta tiden 3:44:22 i Milano Marathon under den gångna helgen. Foto: Privat

Fick ett långt och spännande mejl från bloggläsaren Hanna Nordqvist som vill dela med sig av hur det var att springa sin allra första mara. Kände att jag var tvungen att publicera berättelsen eftersom den är både välskriven och inspirerande.

”Jag gick upp kl 06.00 och åt havregrynsgröt. Jag hade druckit ganska mycket dagen och kvällen innan så jag drack egentligen inget mer än ytterst lite kaffe på morgonen. Klädde på mig och försökte hinna med så många toabesök som jag kunde hemma – nervös för långa toaköer vid loppet.

07.15 satt vi i bilen och var framme vid starten strax efter åtta. Loppet skulle starta 09.20 så det fanns tid att värma upp och stretcha och bli lite nervös. Det var ruggigt kallt och jag försökte hålla mig varm så gott det gick. Hann med ytterligare två toabesök. Tiden gick snabbt och snart var det dags att gå in in startfältet. Jag såg inte så många kvinnor men jag började prata lite med en som stod precis bredvid mig i starten. Det hjälpte nervositeten lite. Kollade efter Miranda men det var omöjligt med allt folk.

Så går starten, jag börjar jogga lite, supernervös for att benen ska kännas tunga eller att pulsen ska gå upp för högt. Men allt känns bra, jag trippar fram utan besvär och börjar le och känna mig otroligt förväntansfull. Jag vet att det kommer göra ont så småningom men njuter för fullt så länge jag kan.

Helt plötsligt har det gått 5 km och jag dricker lite vatten. Kör vidare. De första 10 km (54:32min) går nästan helt utan ansträngning. Snabb kisspaus vid 10 km och lite vatten igen. Solen har kommit fram, temperaturen är perfekt, allt känns grymt. Kommer till 15 km och inget känns i benen ännu. Jag äter en energigel och dricker lite vatten men utan att stanna.

Vid 18 km sätter jag på musiken och känner för att öka takten men försöker hålla mig lugn. Det är långt kvar ännu. Springer vidare, kommer fram till halvmaran på 1.53:22 och känner mig fortfarande stark. Förstår att jag har bra läge på under 4 timmar. Skönt att halva loppet är gjort utan för mycket ansträngning.

Vid 22 km står min man Stefano och hejar precis som vi hade bestämt. Jag drar vidare och kommer till 25 km, dricker lite och äter lite frukt som serveras. Benen börjar kännas lite tunga men det är inte så farligt ännu. Passerar 30 km på 2.39:55 och börjar få hopp om en tid under 3.50. Bara benen håller! Känner mig knappt andfådd men det bränner i låren och nedre delen av ryggen.

Ser Stefano igen och får en extra kick. Bara 12 km kvar, det är nu det gäller! Det är ju det här alla pratar om, maran börjar ju efter 30 km! Det är då man visar vad man är gjord av! Jag kör vidare, äter en gel till och dricker mer. Solen har försvunnit och det är lite blåsigt och rätt grått. Hittar ingen bra rygg att följa utan kör mitt eget race. Benen är tunga, musiken är viktig, sjunger med i huvudet och försöker tänka på annat (vad ska vi göra i sommar, ska vi plantera ett träd till in trädgården eller inte, när är nästa resan till Stockholm inplanerad, kanske jag ska shoppa lite vårkläder nästa vecka, måste ha varit jobbigt att spärra av alla gatorna för trafik i Milano inför loppet, kommer min man hinna till nästa kontroll vid 36 km, ska jag äta äpple eller banan vid nästa kontroll, kanske till och med prova apelsinen eller blir det for kladdigt… )

Segar mig fram till 35 km, benen håller, pannbenet håller men det får slita. Ser Stefano, han ser att jag är trött, han ger mig sportdryck och peppar mig att fortsätta. Bara 7 km kvar. Försöker tänka att det ju faktiskt nästan bara är 5 kvar, det sista 2 lär ju gå bara av farten. Eller?

Ser ganska många som går vilket får mig att springa vidare lite lättare. Springer om massa killar och det får mig också att hålla modet uppe. Jag har inte tappat någon fart utan ligger på i bra tempo trots benen. Tänker dock inte så mycket på tempot under själva loppet utan försöker bara springa på, känna rytmen.

36 km, 37 km, 38 km men var sjutton är 39 km-skylten? Ska den aldrig komma? Börjar räkna stegen, räknar till hundra, hundra till, hundra en gång till. Pust. Måste ha missat den för till slut så kommer 40 km. Vilken lycka! Jag börjar le, jag blir varm och glad, jag kommer att fixa mitt första maraton och på en supertid, kollar för fjärde gången under loppet min tid: Cirka 3:33 med 2,2 km kvar. Fixar inte att öka farten ännu, för långt kvar…

Kommer till 41 km, det är mycket folk runt banan som hejar på och jag lägger i en växel till, den absolut sista och ”spurtar”. Ingen markant ökning men dock en ökning. De sista 10 kilometrarna var de snabbaste. Går i mål på 3:44:22. Vilken lycka! Jag svimmar inte, jag storknar inte, jag lägger mig inte på marken, jag spyr inte. Jag bara ler och det känns som om jag har vunnit hela tävlingen!

Stefano är så klart där (han har åkt fram och tillbaka och kors och tvärs över hela Milano under tävlingen) och är lika imponerad som jag själv är över den fantastiska tiden. Det hela var underbart och jag önskar jag var anmäld till Stockholm Marathon också!”