Reflektion

Äntligen fick jag dra på mig den supertunna löparjackan – sist det begav sig var i Portugal. Foto: Privat

Jag har nu genomfört mitt allra första lopp och det är läge för lite reflektion. I kommentarsfälten här på bloggen har jag noterat en del påpekanden om att min satsning har blivit mer prestations- och tidsinriktad på bekostnad av den rena träningsglädjen och må bra-känslan.

Vill gärna dela med mig av mina tankar runt detta. För det första vill jag säga att jag gillar att folk tycker olika, kan bloggen uppmuntra till debatt och diskussion så är jag den första att applådera.

Men för mig råder inget motsatsförhållande mellan att må bra i kropp och själ samtidigt som min satsning blir mer konkret i form av tidsmål. Jag tror att det är en naturlig följd av att jag just avklarat min första tävling – plötsligt vet jag hur jag fungerar i sådana sammanhang och vad jag kan förvänta mig i tidsväg framöver.

I min tidiga ungdom tävlingssimmade jag under några år och inte minst då insåg jag att jag är tävlingsmänniska. Det som driver mig framåt är känslan av att jag alltid kan prestera lite bättre. Det betyder inte att jag aldrig är nöjd utan är snarare ett tecken på en vilja att utvecklas. Jag tycker att man måste kunna njuta av stunden samtidigt som man blickar framåt och reflekterar över sin potential.

Ett sådant sätt att tänka tror jag man har nytta av såväl i idrottsliga sammanhang som i arbetsliv och privatliv. Vad står jag nu och vad kan jag förbättra? Samtidigt måste man kunna uppskatta den situation som råder just för stunden.

Jag tänker fortsätta min träning eftersom jag är nyfiken på hur jag kan utvecklas. Jag vill testa gränser och känna tillfredsställelsen av att ha genomfört ett lopp så bra som jag bara kan.

För andra kan målet vara att orka springa den där femkilometersrundan utan att stanna, att klara tio armhävningar på raken eller att få rutor på magen. Vi är alla olika och våra mål skiljer sig åt.

På högstadiet plågade jag mig runt den förhatliga, 2,2 kilometer långa Barkbanan på 14 minuter. I lördags genomförde jag en hel halvmara med ett snittempo (5,21 min/km) som skulle ge en sluttid på Barkbanan på strax över 11 minuter. Kan jag så kan ni! Det är aldrig för sent att sätta igång och ni sätter ALLTID era egna mål.

Nu kör vi! Glad påsk!