Att uthärda smärta

Under ett maratonlopp i varm väderlek är det nästan nödvändigt att svalka sig då och då. Foto: Scanpix

Min ganska mediokra tid i lördags kan ju ha berott på att jag tränat för dåligt eller för hårt. Kanske spelade tävlingsnerverna in (pulsen före start vid stillastående var 147!) eller det faktum att jag inte hade en aning om hur jag skulle disponera mina krafter – mer än i teorin.

Men det som störde mig allra mest var att hjärta och lungor kändes ofantligt pigga under hela loppet och bara minuter efter målgång ville jag nästan springa tillbaka till hotellet för att göra mig av med all överskottsenergi.

Jobbigast var smärtan i framsida lår! Och ju mer jag tänkte på den tilltagande smärtan, desto svårare var det att fokusera på att det faktiskt snart var slut på eländet och att hjärta och lungor ju i allra högsta grad var med i matchen.

Så – även om vi kört den här diskussionen ett varv förut – vill jag lyfta smärtfrågan igen. För min del tror jag mycket sitter i skallen, jag måste klara av att bestämma mig för att nu kommer det att göra jävligt ont ett tag men snart är det över.

Missförstå mig rätt – jag är INTE missnöjd med min tid i lördags utan vill med detta bara analysera loppet och se vad jag kan lära av det.

Hur tänker ni för att uthärda smärta medan ni springer? Hur övertalar ni er själva att fortsätta löpa i samma tempo trots att benen känns som stela pinnar?