Petra Månström
Stockholm Marathon 2009. Foto: Scanpix
Funderar på det här med att springa negativt, det är nämligen ett råd jag har fått från flera olika håll. Att inleda ett lopp lugnt och öka på efter hand.
Det känns som att man måste ha massor av erfarenhet och lugn för att fixa att springa lugnt när resten av startfältet rusar iväg. Samtidigt vittnar många jag talat med om den sköna känslan att kunna plocka placeringar på Stockholm Marathons andra varv när många som gått ut hårt börjar krokna.
Att springa negativt låter bra i teorin – men hur många av er motionärer därute har klarat av att göra det i praktiken?