Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Klara, färdiga, gå! Borde jag ha startblock utanför hemmaporten? Foto: Scanpix
Jag hör till dem som tycker det är svårt att börja springa utan en tydlig startlinje. Att bara sätta igång liksom. Vet inte om någon till äventyrs känner igen sig, men att gå sida vid sida med en löparkompis och veta att båda vet att nu snart ska vi börja springa – för det har vi bestämt – men ingen vågar börja, den krypande känslan kan liknas vid en några sekunder för lång tystnad på en fest.
Så, till slut efter några ögonblicks spänd väntan som känns som flera år, börjar den ena småjogga lite försiktigt och sneglar på den andre. Jo, det verkar som om vi är på samma våglängd, båda vill springa. Okej, då kör vi! Och så var saken biff för den här gången.
Men varför ska det vara så svårt att börja springa utan startlinje? Jag känner mig fånig när jag kliver ut genom porten hemma och bara börjar kuta. Vill helst smyga igång lite så där, inte rusa iväg på en gång. Då passerar man mer obemärkt, inbillar jag mig. Är det här kanske ett nybörjarproblem?
Nu undrar jag: är jag ensam om det här ”problemet”? Eller finns det fler som har problem med att börja springa på ett snyggt sätt? Och andra som behärskar konsten och kan berätta hur man gör?
