Att stanna upp och tänka efter

Dagens kvällsmål efter crossfitpasset – smoothie på limejuice, avokado, banan och yoghurt med lite müsli och gojibär. Foto: Petra Månström

Det är lätt att rusa på utan att tänka efter och blicka bakåt. Att jämföra sig med andra som löptränat i åratal och som sprungit massvis med maror, till exempel. Då är det viktigt att dra i handbromsen och ta ett djupt andetag. Skriva ner vad man har åstadkommit och inse att utvecklingen faktiskt har gått över förväntan sedan jag började löpträna mer regelbundet i december i fjol.

Till exempel:

– Jag har fått till åtminstone fyra löppass i veckan sedan jag började följa Szalkais program.

– Jag känner att jag har lyckats etablera löpningen som träningsform och det blir lättare och lättare att ta sig ut (trots den bistraste vintern i mannaminne).

– Jag har sprungit långpass med folk som gjort under tre timmar på maran.

– Jag har sprungit Ingmars Kenyanska Slottsrunda flera gånger – för några månader sedan blev jag tokflåsig bara av att GÅ uppför backen till Gunillaklockan.

– Jag har pressat min miltid med flera minuter i omgångar, trots bråkig snömodd som underlag.

– Jag har fått den stora förmånen att få möta och träna ihop med löparprofiler som Malin Ewerlöf Krepp och Ingmarie Nilsson.

– Jag har fått massor av nya härliga vänner genom löpningen.

– Maratondistansen känns inte längre stört omöjlig att genomföra, mycket tack vare Kungsholmenäventyret under ledning av Marathon-Mia då jag satte distansrekord med 32 sprungna kilometrar på ett pass.

– Jag tycker på riktigt att det är kul att springa långpass, blotta tanken på att springa flera mil en helgförmiddag hade varit helt utesluten för några år sedan.

Så där. Nu känns det lite bättre och lugnet börjar sänka sig i min kropp. Man bör nog stanna upp och blicka tillbaka då och då. Vad är ni mest nöjda med löparmässigt så här två månader in på 2010?