Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
”Mot slutet av testet kommer farten vara så hög att du kommer få svårt att prata.”
Så sa Christer Skog inför tisdagens laktattest. Men det visade sig inte stämma. Undertecknad fortsatte nämligen att pladdra på mer eller mindre obehindrat trots att löpbandet rullade i 14 km/h – en mycket snabb fart för mig.
Christer blev lite häpen över att min svada inte tycktes avta trots farten och jag började fundera på varför jag egentligen orkade prata alls. Benen var ju fulla av mjölksyra och svetten sprutade.
Grunden för den här förmågan måste helt klart ha lagts under de fjällvandringar och skidbestigningar jag har gjort. Då färdas man ju allt som oftast i grupp och att samtala under tiden ger mersmak och tar bort fokus från ansträngningen.
Under maran tänker jag prata med mig själv – tänk så härligt att glömma bort att man anstränger sig för att man har fullt upp med att prata…
Hur funkar ni? Orkar ni filosofera om stort och smått medan det slår lock för öronen av hård ansträngning?
