Petra Månström
Kom igen, Petra – spurta nu då! Foto: Ingvar Karmhed
På träning finns det inga krav, inga startskott och inga panikframkallande nummerlappar. Bara du och spåret. Klart som sjutton att man persar då, när löpningen är så där härligt kravlös.
Men så växlar vi över till tävlings-mode. Det är nu det gäller, publikens ovationer ska bära dig i mål och naturligtvis persar du. Not. Istället låser det sig, du vill för mycket, benen hänger inte med och växer istället fast i marken.
Känner någon igen sig?
Det jag beskrivit ovan är ett troligt scenario för min löparkarriär, baserad på erfarenheter från när jag sist tävlade i idrott. Närmare bestämt för över 20 år sedan, i simning. Härnäst är det löpning det ska tävlas i. Löpning som historiskt alltid har varit min sportsliga akilleshäl.
Ska jag lyckas tygla nerverna den här gången?