Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Gå in i sig själv eller pladdra bort passet – vad väljer du? Foto: Scanpix
En löptränande bekant sa häromdagen att han inte kan förstå hur jag orkar pladdra mig igenom ett helt löppass. Själva tjusningen med att springa är ju att få vara ensam med sig själv och sina tankar.
Minns att Monika Ahlberg sa något liknande när jag intervjuade henne för SvD:s räkning i höstas, att löpningen är hennes ”egogrej” och att hon helst sprang ensam.
Min inställning är lite dubbel – på långpass tycker jag det är trevligt att springa i grupp och prata under tiden, men då gärna i en lite större grupp så att man inte känner sig ”tvingad” att prata som man lätt gör när man bara springer med en annan person.
Kör jag däremot intervaller eller snabbdistans vill jag helst göra det ensam eller med en kompis där vi peppar varandra utan att lägga ut texten för mycket. Jag är ändå ingen bra konversationspartner när jag flåsar högljutt på väg uppför backen…
Hur funkar ni? Är ni snacksugna löpare, ensamvargar eller periodare?
