Onödig vikthets?

Foto: Colourbox

Sedan jag började löpträna regelbundet har min omgivning fått finna i sig i att höra mig lovprisa denna fantastiska träningsform. I samband med att jag persat på milen sa en kompis med glimten i ögat att han läst någonstans att går man ner ett kilo blir man x antal sekunder snabbare på milen.

Visst – det var ett skämt, men jag inser ju bara genom att titta på kroppsbyggnaden hos löpareliten att det förmodligen skulle krävas många kilos nedgång och stenhård träning för att göra riktigt snabba tider.

Nu är jag inte intresserad av att banta för att bli en snabbare löpare, jag springer för att det får mig att må bra och att jag känner mig piggare och snyggare. Och snygg för mig betyder en stark och fast kropp snarare än en massa kilon minus.

I senaste numret av Runner’s World skriver chefredaktören Claes Runheim i sin ledare:

”Med tanke på att jag jobbar deltid som anorektiker så äter jag i princip aldrig lunch. Däremot brukar jag ständigt tokvräka i mig allt som går att få tag på till middag. Det betyder deltid som bulimiker också alltså. Ja, ja, jag vet. Jag är sjuk.”

Och vidare:

”Och om jag nu äter lunch, då håller jag givetvis igen på kvällen. Man vill ju vara lätt!”

Jag kanske är överkänslig, men jag reagerar lite på dessa rader. Att några kilo mindre förmodligen gör dig till en snabbare löpare är liksom uppenbart ändå – och att en väg dit är att hoppa över måltider ger kanske snabba resultat men håller knappast i längden.

Som många andra har jag ett förflutet med ätstörningar och blir inte direkt jätteglad av att läsa sådant här i en löpartidning jag annars gillar skarpt.

Varför inte fokusera på de trevliga bieffekterna av löpning istället? Att den gör åtminstone mig hungrig som en varg och sugen på mycket och god mat. Vad tycker ni?