Petra Månström
Sitter och tittar på webb-tv om Stockholm Marathon 2009, ser Isabellah Andersson segra i damklassen och märker att tårarna rinner och huden knottrar sig när jag ser alla löpare kämpa sig fram längs Stockholms gator.
Är jag fånig som blir så här känslosam? Känns som att jag kommer storböla nästan hela tiden under den där maran…