Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Foto: Colourbox
Det ligger i maratonträningens natur att den är tidskrävande. Mängd är nyckelordet och mängd kräver tid. Tid som måste tas från annat – som till exempel umgänge med familjen.
Har man en partner som är förstående och som kanske rentav själv tränar mycket kanske allt är frid och fröjd. Men hur funkar det om den ena satsar stenhårt på ett maraton och den andra blir lämnad åt sitt öde hemma?
Ta långpass till exempel. De vill man gärna köra när det är ljust ute och kroppen är pigg och utvilad – alltså företrädesvis en helgförmiddag. Vips så försvann ännu mer kvalitetstid med familjen.
Lite funderingar från mig som själv inte har detta problem, men har vänner och bekanta som beklagar sig över att partnern skaffat sig detta tidskrävande intresse. Tankar från er andra? Någon som lyckats lösa detta på ett bra sätt?
