Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Foto: Colourbox
När jag är ute och springer stöter jag inte sällan på andra löpare – somliga långsammare och somliga snabbare än jag. När någon medlem ur sistnämnda gruppen passerar mig måste jag – lätt skamset – erkänna att jag mot bättre vetande ökar farten för att kunna hålla jämna steg med vederbörande.
Att bli omsprungen i spåret är ju ett nederlag! När jag sedan med lätt panik konstaterar att personen i fråga håller ett tempo som när som helst kommer få mjölksyran att spruta ur öronen på mig saktar jag ner och erkänner mig (högst motvilligt, men ändå) besegrad.
Situationer som den jag just beskrivit förekommer oftare än jag egentligen vågar erkänna. Men den stora frågan är: varför? Varför håller jag på så här? Jag menar, det finns ju hur många som helst som är snabbare än jag. Känner någon igen sig? Hur hanterar ni detta?
