Fult att vara löpare och prylnörd?

Är det så här löpningen ska vara? (Nästan) naken, naturlig och prylfri? Foto: Colourbox.

Tror aldrig jag fått så många mejl och kommentarer av upprörd karaktär från bloggläsare som när jag skrivit om prylar och kläder för löpning. Ett intressant faktum som jag skulle vilja ägna några rader åt.

Som friluftsmänniska med fjällvandring, skidåkning, kajakpaddling, klättring med mera på listan över aktiviteter jag utövar har passionen för prylar kommit av bara farten. Jag tycker det är roligt att detaljstudera bruksanvisningar och dammsuga nätet på recensioner av någon produkt jag är intresserad av.

När det gäller ovan nämnda aktiviteter tycks det vara mer accepterat att tycka om prylar och även köpa en del av dem – efter noggrant övervägande förstås, det är ju sällan billiga grejor det handlar om.

Men – när det kommer till löpning verkar det vara lite fult att intressera sig för sjysta saker som kan göra träningen roligare. Därmed inte sagt att det är nödvändigt att köpa på sig dyra pulsklockor, vintertights, dubbskor, kläder i funktionsmaterial och annat smått och gott. Men om man skulle göra det – varför sticker det så i ögonen på folk?

Min egen teori är att löpning av somliga uppfattas som något rent och ursprungligt och att prylar materialiserar sporten och tar bort lite av den här naturligheten.

Vad säger ni? Är det fult att vara löpare och gilla prylar? Är man ett offer för kommersialismen då? Eller är de negativa kommentarerna bara en missnöjesyttring från konservativa löpare som vägrar inse att den tekniska utvecklingen gått framåt?