Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Jag springer på Skeppsholmen. Foto: Lars Pehrson
Jag är i grunden en positiv person, men jag måste få lufta lite av de negativa tankar som drabbar mig då och då i samband med att jag löptränar.
Saken är nämligen den att jag har stor – kanske för stor – respekt för löpning. Att det kräver medfödd talang, mängder av träning och en lagom gänglig kropp.
Så när jag sätter igång pulsklockan och ger mig iväg kan jag ibland få för mig att jag borde springa tillbaka och träna något jag ”kan”. För att bli bra på löpning tar ju ändå så lång tid och jag har nog inte de rätta förutsättningarna. Jag menar – jag var ju sämst i löpning i högstadiet.
Någon som eventuellt känner igen sig i detta? Varför ska det vara så urbota svårt att acceptera sig själv som löpare?
Jag har också drömt knäppa drömmar som att jag står på startlinjen i Stockholm när speakerrösten i högtalarna säger att Petra Månström inte platsar här, har blivit utröstad och måste omedelbart lämna maran.
Arrrgh…
Å andra sidan har jag också drömt att jag vunnit en mara – fast då var det ett polarmaraton på Svalbard med bara jag och ett gäng isbjörnar som deltagare…
Är det normalt att hålla på så här? Synd att de slutat sända ”Bullen” – annars hade jag lätt skickat in dessa rader dit.
