Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Foto: Scanpix
På den tiden jag tränade så kallad ”fitnessboxning” minns jag att det var en instruktör som gillade att skrika – lite högre och mer inlevelsefullt än de flesta.
– När smärtan kommer, säg hej till den och lär dig att älska den!
– Gör det ont? Bra, då tar vi i ännu mer!
Ja, och så hundra andra varianter på samma tema. Och det roliga var att det faktiskt funkade, när mjölksyran började sprida sig i kroppen blev man nästan lite hög.
Just nu jobbar jag hårt på att försöka utveckla samma kärleksrelation till den mjölksyra som uppstår vid hård löpträning. Som det är nu ger jag upp för lätt och tänker att ”varför måste jag pressa så här hårt egentligen, jag är ju ingen elitidrottare”. Men egentligen är jag ju tävlingsmänniska och vill känna att jag presterat så bra som möjligt under varje pass.
Hur förhåller ni andra löpare er till smärta? När mjölksyran sprutar och det är tio minuter kvar på grisjobbiga intervallen? Hur tänker ni för att härda ut? Tips mottages tacksamt!
