Anti-löparen Petra tar sig an maran

Foto: Lars Pehrson

Löpning har alltid fascinerat mig. De som blir riktigt bitna talar i lyriska termer om sin träning och hur de då och då uppnår det magiska ”runner’s high”. Och de ger sig ut i ur och skur, i dagsljus som mörker oavsett årstid.

Jag har alltid velat bli en löpare, men det har varit så motigt att komma igång att jag gett upp efter ett par pass. Dessutom minns jag fortfarande hur jag på skolgympan i högstadiet plågade mig runt den förhatliga, två kilometer långa ”Barkbanan” med blodsmak i munnen.

Tränat har jag dock gjort i nästan hela mitt liv – Friskis & Svettis-jympa, styrketräning, paddling, klättring, telemarksåkning, cykling och simning är några av sporterna jag utövat regelbundet. Men löpningen har alltid funnits där som en plump i protokollet och det har irriterat mig. Jag borde helt enkelt ge den en sista chans.

Så vad göra? Hur ska jag kunna motivera mig att underkasta mig så pass mycket löpträning att jag etablerar en vana? Jo, skaffa sig ett mål som vid första anblick verkar omöjligt, men som kanske, kanske ändå kommer gå vägen om jag bara satsar: jag anmäler mig till Stockholm Marathon 2010 och bloggar om min satsning. En lagom morot och piska för att anti-löparen Petra äntligen ska få tummen ur och bli en äkta löpare.

Delmål och formkoll blir halvmaran i min andra hemstad Prag den 27 mars 2010. På den resan har jag med mig mina grymt vältränade vänner Milla och Helena, något som känns jättekul. Jobbiga saker blir alltid roligare med rätt sällskap…

Här på min Maratonblogg kommer jag att skriva om alla mina träningspass, hur jag äter och ge tips på utrustning och prylar som gör löpträningen både roligare och mer framgångsrik. Häng med – nu kör vi!