Hejaklackar och waiguo meinü!

(söta västerländska flickor)

I söndags morse tittade jag på kvinnornas maraton med en
kanadensisk väninna. Mina tidigare OS-events har jag antingen gått på själv
eller med en kinesisk vän, och därmed smält in ganska bra i folkmassan. Den här
gången var det lite annorlunda.

Vi åkte ut med gratisbussen till Bird’s Nest, och kom fram
med ungefär en halvtimme tillgodo. Det var min första gång där inne, och det är
verkligen otroligt mäktigt på nära håll. Trots stadions korta historia
symboliserar den så mycket, och man kan nog inte undgå att beröras av dess
första intryck, oavsett om man är kines eller utlänning.

Trots den tidiga timmen var en hel del kineser redan på
plats, men få västerlänningar. Vi fick en del nyfikna blickar på väg till
stadion, men det i sig är inte något speciellt ovanligt för utlänningar i Kina.
Väl inne i stadion sprang vi fram och tillbaka mellan sektionerna och upp och
ner i trapporna för att få bästa uppsikt över löparna, men även över publiken.
Stora sektioner var nämligen reserverade för deltagarna i pausuppträdandena och
inhyrda hejaklackar, s.k. laladui, klädda i enhetliga, färgglada utstyrslar för
att skapa den rätta feststämningen.

Några av de hundratals barn som deltog i ett av
uppträdandena.

Sektioner av olika hejaklackar. Det gula är uppblåsbara
ballonger som man kan vifta och klappa med, och när hundratals människor gör
det i perfekt samstämmighet ser det ut som ett hav av havsanemoner.

Hundratals pensionärer i blåa sidenpyjamasar som har till
uppgift att vifta och posera med solfjädrar.

På något vänster lyckades jag och min vän ta oss längst ner
på läktaren, med perfekt utsikt över arenan. Vi ville ta några närbilder på
både idrottarna och hejaklacken, men när de snabbt upptäckte utlänningen mitt i
folkmängden skiftades fokus snabbt. Ledaren för hejaklacken tog fram sin
megafon, ropade: ”Låt oss ge vår waiguo pengyou (utländska vän) ett hjärtligt
välkomnande!”, varpå hundratals människor började ropa, hurra och vifta med
alla sina flaggor och pinaler för allt de var värda. Det finns många aspekter
på kinesers syn på utlänningar, men det är svårt att inte känna sig välkommen
av hundratals hurrande människor, som är genuint glada över att se en.

Efter det började fotoblixtarna fyras av. Folk svepte fram
för att förevigas på bild bredvid den blonda tjejen, och hon omsvärmades av
glada kineser och febrilt klickande kameror. Med frågor som ”Du är vacker, vill
du vara min vän?”, ”Låt oss byta telefonnummer så vi kan hålla kontakten!” osv.
märktes det att kineserna verkligen försökte få ut det mesta möjliga av
tillfället. Eftersom jag har sett en och en annan västerlänning i mina dagar,
tog jag tillfället att istället fotografera alla kineser.

Mycket poserande och många v-tecken senare började vi röra
oss mot utgången. De tjugo metrarna uppför trappan stannade vi ytterligen ett
flertal gånger för foton, innan vi lyckades ta oss utanför arenan. Innan min
vän hunnit pusta ut, skyndade en mamma fram och höll ut sin bebis mot henne för
ett sista fototillfälle. Det var först när vi sade hejdå som jag insåg hur
mycket mer fartfylld morgonen hade varit med henne som sällskap. Rampljuset
släcktes och jag kunde återigen smälta in i mängden.

Kinesers förhållande till utlänningar är komplext, och till
västerlänningar i synnerhet. Å ena sidan är fascinationen och den positiva
särbehandlingen påtaglig: jag har sett människor rusa fram till mina svenska
vänner, skaka hand och ta ett foto, innan personen ifråga riktigt fattat vad
som händer. Andra gör det mer diskret med mobilkameror, och en gång har jag
till och med tillfrågats om de fick ta kort på mina vänner, lite som om de var mina
hundvalpar. Är det tjejer har de ofta fått höra ”meinü!” ropas efter de på
gatan, och är det killar har jag ofta gratulerats till en så lång och ståtlig
pojkvän.

Utlänningar visas även ofta långt större hänsyn, ofta på
bekostnad av kineserna själva, vilket några vänners erfarenhet från
OS-invigningen är ett exempel på. De hade åkt till Houhai, bara för att se att
det var avspärrat för alla utan reservationer på barerna innanför, men
uppvisandet av utländska vänner innebar att de fick gå in genom avspärrningarna.
En svenskkines och en adopterad svensk från Sydkorea stoppades dock, eftersom
polisen inte trodde på att de var utlänningar. Först när de hämtades av sina
utländska vänner fick de gå igenom.

Andra gånger är denna fascination kopplad till en negativitet,
som jag främst har upplevt från kinesers reaktion på kineser och utlänningar
tillsammans. Lite av inställningen verkar vara ”Du ska inte tro att du är något
bara för att du umgås med utlänningar”, vilket visas mer eller mindre öppet.
Andra vänner, ett amerikanskt-kinesiskt par, har fått höra glåpord för att de
som kineser ”gjorde sig till” genom att prata engelska med varandra.

Med en så stor befolkning och en så lång, komplex historisk
relation till omvärlden, är det inte konstigt att det förekommer variationer
och exempel från hela spektrumet av inställningar. Oftast är bemötandet väldigt
positivt, om än stundtals intensivt, och söndagen var inte något undantag. Både
min vän och jag hade en rolig, underhållande morgon med många leende människor
och glada upplevelser, och jag kunde inte låta bli att tänka att trots inhyrda,
inövade hejaklackar, måste sådana här minnen ändå utgöra några av de bästa intrycken från OS i
Beijing 2008.