Nya tågstationer, samma biljettförsäljare

Att ta tåget i Kina är i teorin både smidigt och billigt,
eftersom järnvägsnätet är otroligt väl utbyggt och biljetterna prisvärda.

I praktiken är det dock en alldeles speciell institutionell
form av helvete. Biljetterna kan bara köpas i små, undangömda luckor eller på
tågstationen, och oavsett datum och tid på dygnet är det alltid packat med
folk. Tidigare kunde de även bara köpas fyra dagar i förväg, men nu har det
utsträckts till en vecka för de flesta biljetter och upp till tre veckor för
vissa sträckor. Det är också fortfarande norm att man endast kan köpa biljetter
från den stad man är i, vilket gör att resor per definition blir svåra att
planera. (på vissa sträckor kan man nu köpa tur och retur-biljetter, men
fortfarande inte biljetter till och från andra städer än den man vistas i)

Och sen ska man få tag på biljetterna också. Under det
kinesiska nyåret företas ca 1,5 miljarder tågresor i Kina, eftersom alla ska
hem till släkten och tillbaks igen. Att köpa tågbiljetter då kräver sin man
(eller kvinna), eller snarare mängder med guanxi, kontakter. Numera har många
även råd med flyg, men på hela 80- och 90-talet var en kontakt på kinesiska
banverket något av det mest värdefulla en släkt kunde ha. Biljettförsäljarna i
luckan besatt oerhört stor makt, och vissa biljetter kunde i princip bara köpas
genom kontakter. Hade man inga, fick man vackert ställa sig och köa tre på
morgonen och hoppas på det bästa. Jag har personligen aldrig haft en positiv
upplevelse av att köpa tågbiljetter i Kina: man får nästan be försäljaren om
biljetten, och deras service inskränker sig till att besvara ens konkreta
fråga, utan vidare upplysning eller hjälp.

I onsdags var jag på fotbollsmatch i Tianjin med en vän, en
stad ca 80 km från Beijing. Vi skulle ta det nya snabbtåget från Beijings
nybyggda södra järnvägsstation, och komma tillbaks senare samma kväll.

Stationen var imponerande, den såg mer ut som en
flygplatshall än en järnvägsstation, och definitivt inte som de kinesiska
järnvägsstationer jag var van vid.

Ett av väntområdena på stationen.

Tågstationen i Dali, Yunnan.

Men framme i luckan stod det snabbt klart att mycket ändå
var sig likt. OS eller inte OS – biljettförsäljarna sitter i en maktposition,
och det är de väl medvetna om. I sådana situationer är service och vänlighet
bara fraser, och tydlig information verkar vara bannlyst.

Många av biljetterna var slutsålda, och de som vi till slut
fick tag på innebar att vi skulle missa mycket av matcherna, vilket vi också
berättade för försäljaren. Det finns nämligen alltid tidigare biljetter kvar,
som de själva sovrar, men det skälet struntade de blankt i. När vi satt där i
vänthallen upplyste en medpassagerare oss om att om man hade OS-biljetter,
kunde man byta till ett tidigare tåg trots allt, varpå min kompis for iväg
igen. Eftersom den informationen bara tycktes ha gått ut till de som hade
bemödat sig om att trängas runt luckan i två timmar, var det dock redan försent
när hon kom fram.

Tågresan gick smidigt, och servicen och standarden kunde
närmast likna vid en flygresa. Väl framme vid utgången i Tianjin, insåg jag
plötsligt att jag hade tappat bort min biljett, vilket behövdes för att komma
igenom spärrarna. Tidsbristen var extrem; första matchen hade redan börjat. När
jag berättade detta för första säkerhetsvakten (de var nio totalt, varav två
var utposterade med fem meters mellanrum utan något att göra, medan resten satt
i en ring och definitivt inte hade något att göra), tittade han makligt på mig,
viftade vagt med handen mot nästa person som jag sprang till, som upprepade
proceduren till den sittande gruppen. En av dem suckade tungt, tittade upp på
mig och snäste till: ”Jaha, varför har du tappat bort den då?” Efter fler böner
från min sida reste han slutligen på sig och öppnade grinden, så att jag kunde
springa ut.

Väl i taxin berättade sedan våra medpassagerare att det
visst hade funnits senare tåg, men man var tvungen att specifikt fråga om tåg
från Tianjin västra station (vi var i huvudstationen) för att de skulle sälja
dem. Såklart. När vi frågade ”vad är det senaste tåget från Tianjin?” borde vi
ha läst på de specifika stationerna ifråga, och upprepat samma fråga med olika
stationsnamn. Dumt av oss.

Kina är inte ett lätt land att leva och vistas i. Det finns
dagar då allting är underbart, spännande och härligt, och sedan finns det dagar
som denna. Men det är endast de olika upplevelserna tillsammans som ger en
djupare bild av Kina. Irritationen är oundviklig ibland, men i slutändan är det
bara att anpassa och lära sig tills nästa gång. Och nästa gång ska jag läsa på
innan och inte lämna biljettluckan förrän jag har frågat om alla möjligheter.