Mamma kines, pappa japan…

… stackars lilla barn! Någon som känner igen det barnrimmet?

Jag har tur som kommer från Sverige. Det är ett land som
ofta förväxlas med Schweiz och därför anses bada i pengar, eller så känner alla
till J-O Waldner, IKEA och Ericsson. Vissa mer insatta vet att det är ett
välfärdsland, och alla undrar om inte naturen måste vara otroligt vacker. I
vilket fall som helst brukar konversationerna om Sverige sluta med tummen upp,
och ett belåtet ”Bra land, bra land”.

En vän till mig är liksom jag etnisk kines, men är uppvuxen
i Japan. Hon talar både kinesiska och japanska flytande, och arbetar nu på ett
japanskt mediabolag här i Beijing. De reaktioner hon har fått handskas med
genom åren ända fram till idag angående sin identitet och härkomst är helt
annorlunda.

Kina och Japan har som bäst ett ansträngt förhållande, som
sämst lynchstämning på gatorna. Ett komplext förhållande mellan grannländer är
knappast något ovanligt, (USA – Mexiko, Georgien – Ryssland, Eritrea – Etiopien
etc. är alla exempel på varierande grad av komplexitet och fientlighet) och jag
är inte rätt person att ge en allsidigt upplysande bild av de komplicerade sino-japanska relationerna. Som kines bär jag även med mig min personliga
familjehistoria i bagaget, vilket jag objektivt sett är medveten om men
subjektivt sett har svårare att bortse från.

Japan och Kina har en lång historia av relationer, men de
kontroversiella aspekterna idag härrör sig nästan alla till andra världskriget
och Japans invasion och ockupation av Kina. År 1931 ”annekterade” Japan
nordöstra Kina, och tog därifrån successivt kontrollen över större delar av
Kina. Invasionen nådde sin kulmen år 1937 med massakern i Nanjing, där den
allmänt accepterade dödssiffran var 300 000 människor. Japan behöll kontrollen
över nordöstra Kina fram till andra världskrigets slut.

De ansträngda förhållandena idag bottnar i flera orsaker.
Väldigt enkelt beskrivet, så anser Kina att Japan ännu inte har bett tillräckligt
om ursäkt för de övergrepp som begicks, att japanska skolböcker i historia
förvanskar och mörkar händelserna, att Japan borde betala det krigsskadestånd
som Kina hade rätt till, och att japanska statsmäns besök till Yasukuni-templet
är en skymf mot Kina, eftersom flera dömda japanska krigsbrottslingar också
äras där. Japan har en annan syn på händelserna under andra världskriget, och
tycker att de har bett nog om ursäkt. Relationerna mellan länderna var riktigt
frostiga under japanska premiärministern Junichiro Koizumi, som insisterade på
att besöka Yasukuni-templet varje år, men har nu avsevärt förbättrats mellan Hu
Jintao och först Shinzo Abe, och sedan Yasuo Fukuda.

De officiella relationerna är en sak, inställningen hos
befolkningen en annan. Visst finns det undantag, och visst skiljer sig
inställningen mellan yngre och äldre, men generellt sett ogillar kineser och
japaner varandra. Min vän, som är uppvuxen i Japan, har barndomsminnen av att
benämningen ”kinesisk” användes som ett skällsord, och vågade inte avslöja att
hon var kines var hon var yngre. På mediaföretaget märker hon hur nyheterna om
Kina vinklas negativt, samtidigt som kinesiska nyheter gör detsamma om Japan.
Och till skillnad från t.ex. mig identifierar hon sig mest som kines, men med inblick
i det japanska samhället. Och just detta är anledningen till att hon vill
arbeta med media: eftersom hon ser hur mycket människor påverkas av media, vill
hon genom det förbättra relationerna mellan Japan och Kina. Idealistiskt
kanske, men inte mindre beundransvärt för det.

”One world, one dream”, fred och harmoni. Dessa har varit
några av slagorden under detta OS. Kineser har fått lära sig hur man hejar på
ett civiliserat sätt under matcherna, och det uttalade målet har varit att hela
världens gäster skall känna sig välkomna i Beijing.

Det har väl varit si och så med det, från det lilla jag har
sett. Publiken i Tianjin buade Italien konstant under deras fotbollsmatch mot
Kamerun, och Spanien fick höra en del under sin basketmatch mot Kina(åsikterna går isär om huruvida spanska basketlandslaget kanske har lite sig själva att skylla).
Kanske har buandet en annan betydelse också, jag vet inte. Andra länder har
dock hyllats nästan lika mycket som hemmalaget, speciellt USA:s basketlag, och
överlag har det nog gått ganska bra.

Men när det gäller Japan, är jag rädd för att det är
annorlunda. Kanske inom de reglerade bubblorna, men min vän som var på
fotbollsmatchen mellan Japan och Nigeria, vittnar om burop och busvisslingar så
fort japanerna hade bollen. Som min bänkgranne i Tianjin belåtet sa till mig:
”Japanerna var så överkörda att de inte ens vågade heja på sitt lag. Bra, de
borde dra åt h-e.”

Jag ska inte dra alla kineser över en kam, eftersom det är
självklart att åsikterna varierar. Men för många är det helt enkelt ett
alldeles för sällsynt tillfälle till triumf. Genom sina burop, busvisslingar
och smädelser på hemmaplan kan de visa att de för en gångs skull har övertaget,
vilket är lite plåster på såren efter alla historiska förödmjukelser. Det är
nationalistisk stolthet, men långt ifrån när den är som bäst.

Mina egna ganska partiska åsikter om kontroverserna i de sino-japanska
relationerna gör dock att jag förstår kinesernas känsla. Men samtidigt gör jag
mitt yttersta för att särskilja på den japanska regeringen och det japanska
folket. Och de japanska atleter som deltar i OS i Beijing bär inte ansvaret för
de historiska konflikterna. De förtjänar att få samma bemötande som sina
medtävlande från USA, Sverige eller vilket annat land som helst.

Ikväll klockan nio spelar Kina mot Japan i kvartsfinalen i
damfotboll. Jag hoppas att de kinesiska åskådarna tar till sig sin presidents
ord om att särskilja på sport och politik, på landet och den individuella
personen. Det skulle visa världen att Beijing genuint hälsar alla deltagare
välkomna, och det skulle visa att kineserna är starka, storsinta och trygga i
sig själv. Och bättre PR än så skulle Kina inte kunna få.