Fejkade fyrverkerier och barnröster

Nu så här några dagar efter det första bländande intrycket
från öppningsceremonin, börjar nyanserna framträda.

Lin Miaoke, den lilla flickan som sjöng när Kinas flagga
bars in, var väldigt söt och betagande. Rösten och sången tillhörde dock i
själva verket en annan liten flicka, Yang Peiyi, som dock inte ansågs vara söt
nog för att synas på scen och TV.

Västerländsk media har självklart varit snabba att snappa
upp historien, och även på kinesiska bloggar och forum har kritiken varit hård. Även om viss censur har förekommit, har historien ändå spridit sig bland kineserna.

De kinesiska nätanvändarna kanske inte är representativa för
hela den kinesiska befolkningen, med tanke på att några av tweetsen var på
engelska. Det tyder det på en kritik som de vill ska uppmärksammas även utanför
Kina, vilket inte är helt vanligt. Snarare är det så att kinesiska
nätanvändare har många varierande åsikter, vilda diskussioner och är inte rädda
för att kritisera staten, men det betyder inte nödvändigtvis att de vill att
västerländsk media skall göra detsamma.
Det är en ganska befogad känsla tycker jag, i och med att det är svårt för
västerländsk media att sätta sig in i alla de nyanser och aspekter som krävs
för en objektiv diskussion, och det är ett tydligt tecken på att de
förändringar som bör ske i Kina, kommer att ske inifrån. Men bara det faktum att sådan här kritik förekommer
ser jag som ett gott tecken på de förändringar som faktiskt sker just
nu, både i samhället och i kulturen.

Men om man frågar en äldre generation kineser, tror jag inte
upprördheten skulle vara lika stor. Där är konceptet nationell stolthet,
nationellt ”face” mycket mer accepterat, och som en liten kugge i ett stort
hjul uthärdar man för nationens bästa. Och eftersom de har vuxit upp i en stat
där propaganda och censur är norm, är sådana här små missledande saker inte så
förvånande, och inte heller så allvarliga. Detta, kopplat med kinesers mer
rättframma förhållande till saker som urvalskriterier och utseende (kommentarer som ”vad tjock du är!” är ju bara
objektiva observationer, och därför inte speciellt opassande. Krav på längd,
inkomst och materiell status är heller inte ovanligt när man söker en lämplig
partner. Ibland kan det tyckas väl mycket, men då ska man komma ihåg att
kineser oftast helt enkelt säger det som svenskar bara tänker.) gör att
de nog inte skulle se det här som någon större grej.

Även fyrverkerierna har visat sig vara något modifierade. Sekvensen med fotstegen från Tiananmen Square till Bird’s Nest har visat sig
vara en datoranimerad film, som har arbetats fram under ett års tid.
Fyrverkerierna fyrades dock fortfarande av, men ur säkerhetssynpunkt var det
omöjligt att låta en helikopter följa fotstegen hela vägen. Eftersom det som syntes på marken överensstämde ganska väl med animeringen, har detta inte lett till
någon större uppståndelse. Meningen tycks vara att eftersom fyrverkerierna
trots allt fyrades av, så gjorde det inte så mycket att man såg till att visa
de från sin bästa möjliga sida.

Jag tycker att det är hemskt beklagligt att de bytte ut Yang
Peiyi mot Lin Miaoke. Det är dock inte speciellt förvånande, eftersom det hade
varit naivt att tro att myndigheterna plötsligt skulle få för sig att låta
individen stå i centrum under det event som skulle visa upp Kina från sin bästa
sida. Reaktionerna från kineserna själva har dock varit upplyftande att se, och
det är snarare det man bör ta fasta på.

När det gäller fyrverkerierna måste jag säga att
datoranimationen inte gör någonting för min del. Fyrverkerierna fyrades
verkligen av, det var vackert, alla blev imponerade. Det är trots allt en show,
en föreställning, och meningen är att ge en illusion av något storslaget. Det
är därför vi tittar på dem, och det är även därför vi tittar på TV, film och
teater. Vi vill att det ska vara underhållande och vi vill låta oss fascineras
av föreställningen. I slutändan, hur mycket bryr vi oss om vad som var
specialeffekter och vad som var verklighet om filmen var bra?