Peter Ueda
Bortom Beijing och OS, den sista delen från forskningsresan till Sichuan.
—-
Det mest bestående intrycket från denna resa är, förutom de kvarlämnade barnens hjärtskärande situation och ett grumligt samvete som ignorant konsument, de kinesiska studenternas väl uttalade idealistiska drivkraft. De vill förändra och förbättra och är angelägna om att Kina ska utvecklas till ett rättvist och hållbart samhälle. Debatterna duggar tätt om vad som bör göras för barnen ur ett långsiktigt perspektiv. Bättre utbildning? Stöd till jordbrukarna? Möjligheter för barnen att följa med sina föräldrar till städerna?
Wong, en projektmedlem, resonerar såhär:
”Det är de arbetskraftintensiva industriernas framväxt i Kina som gjort att förhållandena i denna by förbättrats avsevärt. Bönderna har migrerat för att arbeta och ger med inkomsten den i byn kvarvarande familjen ett bättre liv. Det är positivt och fabrikernas roll ska därför även betraktas utifrån detta perspektiv. Å andra sidan är det de undermåliga arbetsförutsättningarna i fabrikerna som berövar föräldrar och barn en gemensam uppväxt. Arbetarna betalar genom sitt lidande priset för att konsumenterna i väst och i Kina ska kunna förbruka billiga varor. Det är egentligen etiskt förkastligt att vi inte kan hoppa över steget med exploaterade arbetare. Men jag tror knappast att de flesta företagen, utan påtryckningar från konsumenternas sida, självmant kommer att göra något åt situationen och konsumenter tenderar ju inte att reflektera över etik som de inte tycker sig ha direkt koppling till. I slutändan är det bara regeringen som kan göra något åt arbetarnas situation i Kina. Tänk om hela Kina successivt skulle implementera drägliga arbetsförhållanden i alla fabriker. Visst skulle den ekonomiska utvecklingen gå långsammare, produkterna bli dyrare över hela världen och en del produktion skulle förloras till andra länder. Men ingen kan konkurrera med Kina när det gäller skalproduktion. Det är vi, om något land, som kan sätta en ny internationell standard för arbetsförhållanden och sätta agendan för en socialt och miljömässigt hållbar samhällsmodell. Det har västvärlden inte har lyckats med och om vi skulle lyckas skulle jag känna stor stolthet för mitt land.” säger han och tillägger. ”Men kanske är jag bara en drömmare utan koll på makroekonomi…”
Kanske är de kinesiska studenternas idealism en motreaktion som tas ut i förskott mot den materialistiska och individualistiska cynism som väntar dem i arbetslivet. Men Wongs åsikter finns definitivt i de kinesiska studenternas tankespektrum. Förhoppningsvis kan han och de andra projektmedlemmarna konservera sin ”rädda-världen-drive” tills det är dags för dem att ta över styret och navigera Kina genom nya tider.