Öppningsceremonin II: utanför stadion

Åskådarna fick se Kina så som Kina vill visa upp sig själv,
inne på Bird’s Nest igår. Ett grandiost historiskt arv med hjälp av ultramodern
teknik, innovativ koreografi och en disciplin hos de ca 14 000 deltagarna som
får en att tappa andan. Det var bortom perfekt, det var storslaget.

Ute på gatorna rådde dock en annan historia. Eftersom
myndigheterna till varje pris ville undvika folksamlingar, så var informationen
både bristfällig och skiftande. Det är inte lätt att vilja ha allt: en
storbildsskärm för att se ceremonin, en högt belägen plats där man kan se
fyrverkerierna, och en folkmassa att fira tillsammans med.

Inte bara själva showen var en hemlighet, ingen visste exakt
var och när fyrverkerierna skulle avfyras heller, än mindre vilka de bästa
åskådarplatserna var. Ingen visste heller exakt vilka delar av staden som var
avspärrade, utan det verkade ske lite ad hoc.

Det hindrade dock inte oss från att bege oss ut på äventyr
när landslagen började fila in på arenan. Eftersom länderna inte kom in enligt
det engelska alfabetet, utan enligt antal penndrag som krävs för att skriva det
första kinesiska tecknet i namnet, så insåg vi snabbt att det skulle dröja ett
bra tag innan Sverige kom in på arenan. Tecknet ? i ??,Sverige, har tretton tecken, vilket är näst mest. (tror Zambia har
fjorton) Vi bestämde oss därför spontant för att ta tunnelbanan till i närheten
av Bird’s Nest, för att förhoppningsvis kunna se något av fyrverkerierna också.

Tunnelbanefärden
gick bra, men ute på gatan var det nästan obehagligt. Gatorna var helt tomma på
bilar, förutom polisbilar och bussar, och överallt stod poliser i full
mundering. Gatorna var också avspärrade, så att man bara fick gå framåt, inte
tillbaka samma väg.

En stor klunga
människor hade samlats vid korsningen innanför avspärrningarna, där man kunde
se fyrverkerierna bäst. Annars var det nästan folktomt på gatorna.

Längs med gatan
fanns fortfarande ett fåtal butiker öppna. En av dessa var en bilverkstad, där
ett tiotal människor satt med uppmärksamheten fäst på den pyttelilla
TV-skärmen.

Vi var dock lite tidiga, så vi satte oss på en restaurang i
närheten istället, så att vi kunde se resten av ceremonin tillsammans med en
lokal full med patriotiska kineser.

Och det var så
öppningsceremonin avslutades för oss: tillsammans med skrikande och jublande
kineser i restaurangen och ute på gatan. Det var inte den enorma, svettiga folkmassa som jag hade hoppats på, (och som myndigheterna ville undvika), men
det var glädje, fyrverkerier, öppningsceremoni och jubel, och det är ju inte så
illa det heller.