Öppningsceremonin I: den perfekta invigningen

Öppningsceremonin igår kväll var bländande, fantastisk,
otrolig, spektakulär, enastående och mycket mer. Den lysande showen talar för
sig själv, och jag tror alla som såg den kan hålla med om det. Även om man inte
uppfattade de finare nyanserna, som varför tecknet för ”harmoni” dök upp tre
gånger, (det avbildades i tre olika skriftstilar, från den allra äldsta som
hittats inristade på sköldpaddsskal till dagens version), så var det en
otroligt imponerande föreställning.

Men för den dryga miljarden kineser som såg det, så innebar
den så otroligt mycket mer. Glädjen och stoltheten gick inte att ta miste på.
Igår kväll var en känsla av återupprättad stolthet och nationalkänsla, från
gräsrotsnivå ända upp till regeringen. Det är kärnan i den holistiska kultur
som fortfarande finns i grunden i Kina – varenda kines kände sig direkt
delaktig och med ett direkt ansvar för nationens bästa. Det är ett främmande
koncept i den individualistiska samhällskulturen som finns i väst, att den egna
personen främst är en del i något större.

Visst är det en känsla på gott och ont. Patriotism och
nationalism är komplext, speciellt i Kina, ett land som har gått igenom så
mycket på så kort tid. Men igår kväll, när alla i lokalen – utlänningar som
kineser – stod upp för kinesiska nationalsången, och när åsynen av det
kinesiska OS-landslaget fick lokalen att explodera av hejarop och applåder – då
var det helt enkelt mäktigt.

Jag hejar på Sverige i fotboll, och hoppade och skrek när
svenska OS-landslaget kom ut på arenan. Jag är svensk på många sätt, i smak,
personlighet och åsikter. Men när jag stod upp och sjöng med i kinesiska
nationalsången, då var jag helt och hållet kines.

Drömmen har gått i uppfyllelse på riktigt. Oavsett vad som
händer de närmsta två veckorna, så fick det kinesiska folket igår kväll sin
perfekta invigning, precis som det var meningen.