Blå och gul och röd

Inför OS fick jag frågan om vilket lag jag skulle heja på i
en match mellan Sverige och Kina. Det är inte en helt lätt fråga, men min
spontana reaktion var att jag skulle heja på den som låg under. Min något
kluvna inställning ställdes på prov igår kväll, när jag såg damfotbollen mellan
Sverige och Kina.

Vi var en grupp med tre svenskar, fem kineser och så jag som
en glad hybrid. Först satt vi alla och pratade vänskapligt, skämtade och sa att
det inte spelade någon större roll vem som lyckades peta in den där bollen i
nåt nät.

Sen satte matchen igång.

Jag är verkligen inte speciellt fotbollsintresserad, och kan
oftast inte nämna mer än tre personer i landslaget. Jag följer ingen av
serierna i Sverige och Europa, och fattar fortfarande inte vad offside är. Men
det spelar ingen roll, för landskamper handlar verkligen inte om fotboll. Det
handlar om ett kollektivt gruppbeteende som innefattar skrik, jubel, gråt och
mycket svärande mot TV:n. När man tittar på fotbollslandskamper ska man inte
vara lugn och sansad, man ska leva sig in i de där små figurerna i TV-rutan och
hoppas och tro att ens egna känsloyttringar på något sätt kan påverka dem att
passa lite bättre, skjuta lite snabbare.

Och det är även då man märker vilket lag man verkligen hejar
på.

När jag gick i gymnasiet vann Kong Linghui över J-O Waldner
i OS-finalen i bordtennis. Jag var den enda i klassen som jublade då. Men igår
kväll insåg jag att när det gäller fotboll, då är jag gul och blå. Heja Sverige! Gul och röd
får komma fram i andra sportgrenar.

Av bilderna att döma, har nog mina kompisar som såg matchen live i Tianjin insett sin flexibla blå-gul-rödhet för länge sedan. Det är kul att
vara färgglad!

(Fotograf: Lulu Li)