Sommarläsning om Kina och OS

Litteraturen om Kina är nästintill oändlig, och jag har
relativt sett knappt snuddat vid den. Om man vill läsa insiktsfulla artiklar om
Kina på nätet finns det nästan ännu mer, och även där har jag i högsta grad
begränsad kunskap.

Men det finns några jag har stött på som med ett tydligt
språk belyser och breddar förståelsen för delar av komplexiteten i det
kinesiska samhället. Vill man lära sig mer om Kina på djupet, kan det här vara
ett bra ställe att börja på. För de som har tröttnat eller läst klart alla de obligatoriska deckarna och pocketböckerna i hängmattan, så kommer här tips på några essäer som i alla fall jag har lärt mig något från.

Philip J. Cunningham, medieprofessor vid Doshisha University
i Kyoto, Japan och med mångårig erfarenhet av Kina och Asien, har skrivit en ganska träffande metafor om OS:s betydelse för Kina. Även om han slätar över
frågor om Tibet och mänskliga rättigheter, är det i högsta grad en insiktsfull
artikel om stämningen och inställningen i Kina. Den här skrevs då debatten om OS-facklan och konflikterna i Tibet rasade som värst.

Howard W. French har varit IHT:s korrespondent i Kina i tre
år, och hans sista kolumn sammanfattar på ett elegant sätt den kinesiska
modellen under de senaste trettio åren, och den brytpunkt Kina står inför.

Bloggen Fool’s Mountain har en intressant analys av vissa begrepp i den kinesiska
kulturen. Man behöver inte hålla med, men det är ett intressant inlägg
från en kines född och uppvuxen i Kina, men med erfarenhet från USA och på
felfri engelska. Han analyserar även varför kineser reagerar som de gör på vissa delar av debatten om mänskliga rättigheter och dylikt i västerländsk media.

Jag håller inte med om alla delar av dikten ”Chinese
Grievances”, och den ibland självömkande tonen är lite beklämmande. Men många
delar av den är tänkvärd, och speciellt parat med svaren från Robert Daly vid University of Maryland, med över 20 års erfarenhet av Kina, belyser den en hel
del av de komplexa relationerna mellan Kina och väst, speciellt USA.

Den känsla som dikten speglar, och som jag nämnde som självömkan, kan inte riktigt avfärdas med ett så enkelt ord. Det är en komplex nationalkänsla som nästan är inbyggd i kinesers psyke, och som har ett ursprung i både historiska och kulturella faktorer. Även idag, i stunden innan det viktigaste eventet i Kinas nutida historia, brottas kineser världen över med en undermedveten känsla av förödmjukelse som ter sig fullkomligt främmande för västerlänningar. Men förstår man inte denna nationalkänsla, så kan man omöjligt förstå mycket av det som händer i Kina. Otroligt tänkvärd, välskriven och analytisk artikel om detta av Orville Schell, med filmen ”Dark Matter” av Chen Shi-Zheng som metafor. Fokus ligger på sino-amerikanska relationer.

(Fotograf: Yu Lei, student vid Communication University of China.)

Alla som har varit i Kina har stött på kinesernas nyfikenhet
om mycket som inte anses riktigt kosher att fråga om i Sverige. ”Hur mycket
tjänar du?” är min personliga favorit, som ofta har dykt upp som första fråga
efter att man avslöjat att man är uppvuxen utomlands. Ofta så leder dessa
frågesporter till underhållande konversationer där jag ibland svarar med samma
mynt, även om frågorna ibland kan kännas påträngande. Den här nyfikenheten är
reserverad för utlänningar, det mesta skulle kineser aldrig fråga andra kineser
om. Inget av det är heller illa menat.

Nu har det kommit upp listor med åtta frågor som kineser
inte skall fråga utlänningar om heller, av hänsyn mot de ”utländska vännerna”.
Det kommer säkert som en lättnad för en del, speciellt de som vistas i mindre
städer eller områden med få utlänningar, och som har blivit tvungna att vänja
sig vid nyfikenheten, blickarna och det storögda intresset. Geremie Barmé har skrivit en tänkvärd artikel om fenomenet på Danwei.org.

Jag trodde länge att kineser inte hade någon känsla för
ironi överhuvudtaget. Men humor är ett extremt kulturellt fenomen, och bara för
att svenskar skrattar åt en viss form av ironisk humor och kineser inte gör
det, betyder inte att kineser saknar humor. Jag har så smått börjat begripa att
den ironiska humorn i Kina till stor del bygger på ordvitsar, homofona skämt
och nyanser som möjliggörs av det kinesiska språkets otroliga variation,
flexibilitet och ordrikedom, vilket inte går med begränsningarna i ett
fonetiskt språk som svenskan. Ett bra exempel är de kinesiska bloggarnas poster om OS från Newsweeks Countdown to Beijing-blogg.