Tomt ekande universitetshets

Vad vill du bli när du blir stor? Är en klassisk fråga att ställa till ett barn.

När vi frågar de kvarlämnade barnen på landsbygden är standardsvaret givet.
”Gå på universitet”.
Det är alltså inget yrke eller familjebildning som barnen drömmer om utan en ospecificerad tillvaro som universitetsstudent. Antagligen svarar de så för att de vet att det är svaret som alla vill höra. De meritokratiska värderingarna genomsyrar det kinesiska samhället och måttstocken för ens barns framgång är i stor utsträckning rankingen på det universitet som barnet tar sig in på. Att få en plats på ett bra universitet är dock så pass svårt att det inte finns utrymme att fundera över livet efter universitetet. Slutmålet, i både barnens och föräldrarnas ögon, blir därför just universitet och det bästa möjliga universitetet utifrån barnets kapacitet.

Även på landsbygden är dessa värderingar de vanligast förekommande. När föräldrarna ringer hem är det framför allt studieresultat de frågar sina barn om och när vi undrar vad som är de arbetande föräldrarnas största oro svarar mor- och farföräldrarna att det är att barnet ska komma in på universitet men att de inte ska ha råd med terminsavgifterna.

Barnen vet om detta, men många av dem har på känn att det inte riktigt räcker med hårt jobb från deras sida.
”Våra lärare är inte alls entusiastiska när de undervisar. De bara står och läser innantill hela lektionen. Sen går de och spelar Mahjong.” säger en flicka vi talar med. ”När jag inte förstår någonting i boken, har jag ingen att fråga.” fortsätter hon. Även med den bästa möjliga support från erfarna lärare och omhändertagande föräldrar är konkurrensen om universitetsplatserna knivskarp i Kina. Att från denna skola ta sig till attraktivt universitetet i Beijing eller Shanghai är nästintill omöjligt. Med rigorös självdisciplin och stor talang kan några av barnen dock möjligen nå yrkesutbildningar eller högre utbildningar av lägre prestigegrad lokalt. För övriga är vägen till fabriksgolven utstakad.

Ett uttalat mål för vårt projekt är att uppmuntra barnens studier för att få dem att kämpa sig uppför den sociala stegen, men alla håller inte med.
”Föreställ dig hur dessa barn mår när deras föräldrar ringer hem och undrar hur det går med studierna. De vet hur hårt föräldrarna arbetar, och de tror att de inte kommer att kunna uppfylla sina föräldrars drömmar.” säger Wong, en gruppmedlem. ”Självklart är det viktigt för oss att hitta de talanger som kan förverkliga klassresan och uppmuntra dem, men för övriga kanske vi bara spär på ångesten. Det är lätt för oss naiva medelklassbarn att säga att de ska kämpa hårdare men verkligheten är inte så enkel.”