Reflektioner och fuwa-förbannelser

Jag har hela tiden sett positivt på OS i
Beijing. Liksom många andra har jag sett det här som en chans till ökad
utveckling och öppenhet, där press och kritik från omvärlden skulle leda till
förbättringar. Och även om det argumentet kan tyckas vara väl naivt, så har jag
åtminstone sett det som ett event med det kinesiska folkets fulla stöd. Kina är
ett jätteland har jag sagt, alla förändringar sker långsamt, men OS kommer att
vara ett steg i rätt riktning.

Men nu växer känslan av obehag inför OS sig
allt starkare. Det hade varit så mycket lättare om jag hade kunnat peka på ett
enda, avgörande moment, som har fått mig att ändra inställning. Istället är det
otaliga små saker, som tillsammans samlar sig till ett olycksbådande faktum: OS
är världens största folkfest, men för Kina är festen det viktiga, inte folket.

Att ta upp alla saker är i princip
omöjligt, även om många nyhetsartiklar gör ett försök. Men i vilken ände ska
man börja? De rigorösa säkerhetsåtgärderna kanske, med allt från spårhundar,
luftvärnsmissiler, säkerhetskontroller på tunnelbanor (ska de börja på bussar
också efter explosionerna i Yunnan?) till restriktioner på varutransporter in
till och ut från Beijing, inklusive privat post (USB-stickor får tydligen inte
skickas ut förrän efter OS, fråga Peter). Att ta sig in och ut från Beijing
blir allt svårare, och utlänningars visumproblem ska vi bara inte tala om.
Långsamt innesluts invånarna i Beijing i en liten bubbla – som om det skulle
vara en garanti för ökad säkerhet. Samtidigt kommer till och med kinesiska
turistbyrån med statistik om att bara 77 % av alla femstjärniga hotell är
bokade, och bara 44 % av alla fyrstjärniga. Anstormningen av turister, vare sig
inhemska eller utländska, fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Samtidigt så rensas Beijing upp med en
fanatisk nit och rigiditet som ibland leder till bisarra resultat. Nu pratar vi
inte ens om min nostalgi efter det kinesiska vardagslivet, vi pratar om att
restauranger inte får servera sallad för att deras serveringstillstånd bara omfattar
nudlar.

Även om Kina i allra högsta grad är en
polisstat, finns det tillfällen då utökad säkerhet kan vara befogat. USA gjorde
det efter 9/11 t.ex. Men säkerhetsåtgärderna i Beijing är så arbiträra, så
svårtolkade, så vitt omfattande och så nyckfullt implementerade att de har
förvandlats från behövliga till klassisk kinesisk byråkrati: en skiftande
labyrint, där information aldrig är tillförlitlig och loopholes hela tiden
öppnas och stängs. Istället för att inge en känsla av säkerhet, känner man bara
förvirring och oro. Vilka regler gäller, och kommer de att ändras imorgon?
Känner jag någon som kan hjälpa mig att få det här fixat?

Och stämningen bland kineserna själva har
också ändrats. Den genuina stoltheten finns kvar, men inte så mycket glädjen. Sägs
det något positivt, så är det med ett sammanbitet leende och uttryck som “härda
ut”, “anpassa sig”, “det här är viktigt för Kina” förekommer allt oftare.

Och sägs det något negativt, så är det
t.ex. i form av ?????, eller ”The Five Fuwa of the
Apocalypse”, som har spritts på kinesiska hemsidor och sedan censurerats. (Fuwa
kan översättas som lyckodockor) Istället för att representera lycka och
välgång, har de blivit föremål för vidskeplighet. Beibei, den blåa fisken, har
fått symbolisera alla översvämningar i södra Kina i sommar. Jingjing, pandan,
symboliserar jordbävningen i Sichuan, pandaprovinsen. Huanhuan, den olympiska
elden, symboliserar alla kontroverser kring OS-facklan. Yingying, den
tibetanska antilopen, symboliserar protesterna i Tibet. Svalan Nini har
inspirerats av motiven på de drakar som barn ofta leker med, och representerar
antingen tågkraschen nära Weifang, känd som ”City of Kites”, eller den skenande
prisinflationen.

OS
börjar om två veckor. Hur kommer stämningen i staden att vara då?